Hur går det att jobba?

Rubriken syftar till den absolut vanligaste frågan jag får just nu. Och tack för frågan, det går bra! Jag tycker att det är roligt att vara igång, att gå någonstans varje morgon. Att sitta ner med min sambo, äta middag och kunna prata om hur dagen har varit. Vi pratar alltid med varandra om hur dagen har varit men nu kan jag berätta mer än att jag har gjort någonting hemma, varit på ett sjukbesök eller bråkat med försäkringskassan.
Jag tycker också att det är roligt att undervisa även om jag fick en chock första dagarna. Vid anställningsintervjun förstod jag att jag skulle jobba i en förskoleklass men jag trodde hela tiden att någon mer skulle vara i samma klass. Så är inte fallet… Första dagen kommer jag till jobbet och min nya kollega (som är en gammal räv på arbetsplatsen) visar runt i de nya lokalerna och säger ”Vilket klassrum vill du vara i?”. Jag blev lite ställd men ville inte visa mig dum utan sa ”men det här kan jag vara i”. Jag trodde att det handlade om att packa upp möbler och material. Samma kollega kommer tillbaka efter en stund och säger ”här är klasslistorna, vilken vill du ha – grön, rosa eller gul?”. Jag svarade ”gul” och börjar inse att det här är mer än ställa i ordning ett klassrum… Lätt panik infann sig och direkt kom tankarna ”MEN JAG KAN INTE DET HÄR!!!!” men en annan del av hjärnan kopplade in och sa ”lugn, bara lugn…”. Så jag möblerade. Och jag skrev namnskyltar. Och jag packade upp arbetsböcker – hela tiden med en känsla av overklighet, hur länge skulle bluffen hålla. När skulle de komma på mig?
Men dagarna gick, jag gjorde det jag skulle. Bad om hjälp. Lyssnade. Imiterade. Och så, skolstart. Plötsligt var de där, de 23 ungarna som var lika nervösa för mig som jag för dem. Så jag sa som det var ”vet ni, jag är alldeles ny i skolan. Jag har knappt sovit inatt för jag var så nervös för att träffa er”. Och det var ingen lögn men det var också ett smart pedagogiskt drag för plötsligt var jag och ungarna i samma båt. Och vi fortsätter ta hand om varandra.

Men det är också väldigt, väldigt jobbigt att vara igång igen. Min hjärna är så seg, jag kopplar inte lika snabbt som jag gjorde tidigare. Å andra sidan; den högpresterande och aldrig vilande hjärnan – är det den jag vill tillbaka till? Jag märker också att jag triggas av saker som egentligen inte är ”farliga”. Men till exempel inboxen på min jobbmail är en trigger, jag är så jävla rädd för att få såna där mail igen som jag fick för några år sedan.
För några veckor sedan var det ett argt mail i inboxen – jag såg det först av allt på morgonen och direkt låste sig min kropp och jag fick hjärtklappning. Jag läste flera gånger och mådde så illa (och det här var en sak som jag inte hade något att göra med, det hade hänt utanför min arbetstid men föräldern var arg och hotade anmäla mig, arbetslaget, skolan för typ alla). Jag satt en lång stund, tårar i ögonen och snabb andning. Men så någonstans var det en del av min hjärna som fullkomligt vrålade ”LUGN! LUGN! ANDAS!” och jag började andas. Läste mailet igen och igen och igen. Tänkte vad min terapeut sagt och vad som egentligen stod. Skickade mailet vidare till min arbetslagsledare som tog itu med saken, likaså biträdande rektor.
Överhuvudtaget är vårdnadshavare en öm punkt. På allra första dagen var det flera som kom fram och liksom testade mig; vad jag kunde, hur jag skulle bemöta just deras barn, när skulle de få schema etc etc. Ett tag stod jag rent bokstavligt upptryckt mot väggen och hade flera föräldrar framför mig som krävde saker. Till slut lyfte jag handen och sa ”stopp! det där får ni reda på sen”.
Jag har fått fortsätta med mitt stopp. Jag säger stopp till föräldrar, till barn, till kollegor som är för stressiga.

För stressen finns där och lurar. Jag har redan gjort all min extratid som jag egentligen ska göra fram till jul – den kvoten är redan fylld för det är så mycket att göra. Men, jag försöker ha koll. Jag vet att min sambo håller koll på mig. Jag vet att jag har vänner som håller koll på mig.

Och så en till sak; HERREGUD SÅ SKÖNT DET ÄR ATT SLIPPA BRÅKA MED FÖRSÄKRINGSKASSA!!!

Så tack för frågan, det går bra att jobba. Jag är jättetrött och slut i hela kroppen men jag lever.
Hur är det med dig?

Att börja om.

 Det var den 11 juli. Jag och Sambon var på väg mot Skagen, en plats jag länge velat besöka. Vi hade bestämt oss för att åka bara dagen innan och jag var förväntansfull. 
På väg till Göteborg och färjan var jag rätt lugn. Funderade på mycket men försökte tänka att allt skulle lösa sig. Men så på den stora bilfärjan brast det. Jag stod på en j-la båt och bölade. Jag grät för att jag var rädd, jag grät för att livet inte blev som jag ville och jag grät för att jag förstod att det nu handlar om att erövra och ta tillbaka.

Det här är en härlig sommar. Mycket har hänt. Jag njuter av solen, men jag är också vaken på nätterna och ältar.
Varför kan jag inte bara få ro?

I juni avslutade jag min samtal med terapeuten, 10 gånger var det jag fick på min remiss – hon utökade det till 12. Hon kom långt in på djupet hos mig. Jag började berätta saker som jag hållit så hårt på. Jag förstod och förstår att mina sjuka beteenden och tankar planterades i mig redan som barn. Jag var stenhårt hållen; ”det finns rätt och fel. Gör rätt annars blir det väldigt pinsamt för oss andra runt dig. Vad ska de andra tro om du försöker göra något annorlunda?” Jag hade inte en chans.
Skam och skuld har fostrat mig och präglar mig hårt ännu; om jag får något av någon står jag i skuld. Jag fick alltid veta att allt i livet var dyrt  och lyxigt och när jag en gång fick ett par moderiktiga, gråa snygga skor så blev jag alltid påmind om att de hade varit så dyra och jag skulle visa så mycket tacksamhet. Aldrig säga emot, aldrig be om något annat ”du får redan så mycket…”. Min Sambo ÄLSKAR skor, han har så många par. Jag har levt i någon sjuk tanke att man har ett par skor som man använder tills de är trasiga – då kan man köpa nya. Eventuellt kan man unna sig ett par finskor också. Det är först de senaste åren som jag har börjat ha fler än ett par vardagsskor. Men jag använder fortfarande begreppet ”unna mig” om jag köper nya skor, en tröja eller vad som – för det är ju lyxigt…?

Och så mina föräldrars bråkande. Detta konstanta skrikande och underminerande av varandra. Ingen lojalitet, bara anklagelser och bitterhet. Misstro. Pappas skrikande på mig, alla gånger han skrikit åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Det värsta var nog ”det är ingen som vill ha en kärringjävel som tror att hon vet allt”.
Mammas svarta ögon när jag inte gjorde som hon krävde, eller som omgivningen kunde tänkas kräva. När jag svarade emot. När jag stod upp för mig själv.

En gång sa terapeuten ”tänk så här; att den flickan som fått höra allt detta och växa upp med allt detta – vad tror du händer med henne när hon hamnar på en ickefunktionell arbetsplats?”. Då brast det för mig. Jag förstod så mycket mer, jag är konstant beredd och rädd för att få skulden för något.
Som jag skrivit förut så vet jag att många skämtar om och stör sig på mina kontrollbehov – men gissa tre gånger varför jag har dem?

Men terapeuten började nysta i detta och jag hade väldigt gärna fått fortsätta med henne. Jag litade på henne mer än någon jag träffat förut. Men, landstinget säger nej (och jag kan inte boka henne själv).
I alla fall så kände jag mig starkare efter sessionerna med henne. Jag vågade tro att jag var värd något. Att jag också får ta plats.
Då åkte jag till mina föräldrar. ”MEN VARFÖR?!?” tänkte både jag, Sambon och alla andra. Därför att det lilla barnet fortfarande vill ha föräldrar som bryr sig. Jag vill fortfarande få höra att de är stolta över mig, att de längtar efter mig. Att de … älskar mig? Men, det har de aldrig sagt och kommer aldrig att säga. Och jag åkte hem igen till Sambon och kraschade. Jag är så förtvivlat avundsjuk på er med bra föräldrarelationer.

Så…jag förstår mer och mer varför jag mått så dåligt så länge. Jag förstår att jag kanske alltid kommer att dippa. Men det jag ska försöka komma ihåg är att det finns anledningar och det är inte mitt fel.
Inte.
Mitt.
Fel.

Jag stod alltså där på färjan till Danmark och insåg att jag måste börja om. Allt från att minnas inställningarna på min kamera till att stå upp för mig själv. Och jag åkte båten till Skagen, vi sjönk inte. Sambon sa ”men vi kan sitta här inne om du vill” men jag svarade att jag skulle stå där ute och se de läskiga svarta vågorna. För jag måste.
Jag klarade det.

Och jag klarar så mycket tack vare min Sambo och mina vänner. Det fantastiska bröllopet i midsommar var bättre än jag ens vågade drömma om. Kärlek och vänner i en enda varm röra hela midsommarhelgen – underbart. Energitankarna fylldes på.
Och vår resa till Skagen. Det regnade och blåste men så vackert. Jag och Sambon. Den allra dyrbaraste jag har. Hans varma hand i min kan få mig att göra vad som helst.
Så har veckorna rullat på; vänner, ljusa sommarkvällar, relaxstolar på balkongen, sömn ibland, bad. Vi har varit mycket här hemma för oss själva men också träffat vänner. Vi besökte också hans föräldrar en sväng och att hälsa på dem är att få en kärleksbomb över sig varje gång. Idel vänlighet, sjuk humor och kloka ord hela tiden – de är väldigt viktiga för mig.

Min kropp mår OK, mitt knä mår bättre (ska till ortoped i slutet på september) men jag får fortfarande hugg som får det att svartna för mig. Jag tror att jag inte slipper undan en operation.
Min reumatism lurar, jag har haft stora problem med inflammationer ett tag men jag försöker ta tabletter och inte jaga upp mig. Senare denna månad ska jag på en stor kontroll hos min reumatolog för att kolla upp hur min sjukdom härjat vidare med min kropp (jag får böja, vrida och vända på mig och så mäter de alla vinklar för att se hur stelheten sprider sig).

Och så… ska jag börja jobba igen! Efter ett antal hemska samtal med F-kassan där jag till slut anklagades för att ”det är något lurt med dig” insåg jag att jag måste styra upp detta själv. Jag VET att jag sagt och känt att jag inte vill jobba inom skola/förskola men jag hittade en tjänst på en skola väldigt nära mig, förskoleklass. Skolan har gott rykte, jag fick väldigt bra intryck av rektor och biträdande rektor och jag sökte och fick det!

Allt hände på mindre än en vecka runt midsommar; jag sökte tjänsten måndag em, blev uppringd tisdag och satt på intervju onsdag fm. På torsdagen när vi var på väg till bröllopet ringde biträdande rektorn och sa att de var MYCKET intresserade av mig men att de har en policy att alltid prata med senaste chefen (jag hade inte honom som referens över huvud taget). Det här var som sagt före midsommar så jag förklarade att jag skulle leta upp hans nummer och återkomma måndag efter helgen. Under intervjun hade jag också förklarat att jag hade varit sjukskriven för utmattningssyndrom på grund av arbetet och jag upprepade att jag inte hade pratat med honom sedan december 2014. Vi lade på och jag fick ett psykbryt i bilen och tänkte att allt var över. Sambon och jag funderade på ifall jag skulle leta reda på chefens nr där och då men till slut bestämde jag att strunta i detta och istället fokusera på bröllopet.
På måndagen efteråt letade jag reda på hans nummer och jag lovar, jag skakade. Jag förstod att jag inte ville/kunde prata med honom men jag messade honom och förklarade att en person skulle ta kontakt med honom för referenser. Och inom en timme hade jag bitrände rektorn i telefon igen och hon berättade att han gett mig STRÅLANDE referenser…. Jisses.

Jag hade kunnat fortsätta leta jobb men det finns en gräns för allt. Nu valde jag att tacka ja till detta, dels för att ha en konkret plan och dels för att få in lite pengar. Jag har inte berättat för f-kassan, min handläggare där lär fortsätta säga dumheter. A-kassan i sin tur kräver att jag söker jobb hela tiden fram tills dess att min anställning börjar – härlig regel NOT! Vilka arbetsgivare vill ha någon på halvtid ett kort tag mitt i juli?

Jaja, jag tror inte att mina strider med varken f- eller a-kassa är över. Det skulle inte förvåna mig om jag blir återbetalningsskyldig för något…

Men jag har i alla fall ett jobb igen.
Jag har min Sambo.
Jag har mina vänner.
Jag har min kör.

Jag börjar om. Igen.
Jag är livrädd.
Men jag är också klokare.

 

Det är måååååndag morgon…

I fredags fick jag ett brev från ortopeden; jag är kallad på återbesök. Den 27 september. Det skulle ske i juni…
Jag förstår att jag inte är högprioriterad men seriöst, 27 september. Då har jag gått med trasslande knä i 1,5 år.

Jag vet inte men…kan vi inte ge oss nu? Kan jag få ett positivt besked av något slag? Jag förstår att jag kan verka gnällig och trött men va tusan…

I början av min sjukskrivning beskrev jag min vanmakt över allt så här:

Tänk dig att det är vinter och att det snöat massor. Tänk dig att du sitter i en bil som du inte sopat av ordentligt men du kör ändå fruktansvärt fort. Så plötsligt tvärstannar du och all snö som låg på taket åker ned framför vindrutan. Du ser ingenting. Dina små små vindrutetorkare kan inte heller få undan all snö. Snön blockerar också dörrarna, du kommer inte ut. Du är helt fast.

De senaste veckorna har jag upplevt att snön är kraftigt decimerad, bilen har startat. Jag kan också lämna min bil ibland, hämta energi någonstans för att försöka få den att starta igen. Men det behövs så väldigt lite för att den ska lägga av. Så väldigt lite. Till exempel att få ett brev att jag ska på ett återbesök 27 september.

Jag har också fortsatt ha bisarra samtal med Försäkringskassan. Kontentan är att de tycker att jag inte kan söka egna jobb eftersom min läkare skrivit på intygen att jag har utmattningssyndrom. Jag måste ingå i grupper för ”de som också inte kan jobba”.
Jag vill jobba, jag vill hitta en arbetsplats – ska inte det premieras? Varför måste jag ingå ett träningsprogram som eg kostar mer pengar för staten än att jag faktiskt hjälper till att dra IN pengar till staten? Det är så bisarrt.
Och försäkringskassekvinnan talar till mig som om jag är en väldigt, VÄLDIGT, korkad person.

Nej, just idag är jag inte stark. Men jag hade en bra helg; körfest på fredag inkl övernattning på hotell och hotellfrukost :-). På lördag unnade jag och Sambon oss några drinkar och en middag på stan – så fantastiskt gott, vi hade väldigt roligt. Skönt att också få tid till varandra och vara lite smålulliga och knasiga. Helgen som kommer gör han och hans orkester i flera dagar och då har han totalfokus på det (vilket jag förstår, jag är likadan vid konserter och gig). Så det var härligt att få en lördagkväll tillsammans 🙂

Nu jä-lar!

Efter min totala kollaps efter samtalet med Försäkringskassan har det blivit bättre. Den kvinnan gjorde mig så arg, ledsen och flyg förbannad helt ärligt så de senaste dagarna har jag ägnat åt att försöka vara effektiv. Ja, jag vet – att bli mer effektiv är inte det ultimata för mig men nu handlade det om att härska eller härskas.

Så, de senaste dagarna har jag sökt flera jobb. Jag har bett mina vänner om tips och råd och vilken fantastisk uppslutning ❤ Både jag och min Sambo är rörda.

Jag ringde också nyss till min dr för att få reda ut vad som egentligen hade sagts mellan henne och Försäkringskassekvinnan. Min dr berättar då att hon kort har berättat min bakgrund och anledningar till att jag är rädd för att gå tillbaka till jobb som förskollärare.
Hon berättar vidare att FK-kvinnan varit insinuerande; antytt saker om mig och min dr vilket ledde till att min dr blev mer och mer arg och uppretad.
När jag så berättar vad FK-kvinnan sagt till mig fullkomligt exploderar min dr i telefonen; ”Hur har hon mage att kalla en person med utmattningssyndrom för ineffektiv? Jag har aldrig hört på maken. Och att hon inte tar något eget ansvar i att vi försökt få tag på henne sedan januari och att hon dessutom nekat till möten med din arbetsterapeut!”. Jag fick efter en stund lugna min dr och VÄLDIGT skönt att höra att hon är på min sida. Jag förklarade också att FK-kvinnan hela tiden pratat om att jag är deprimerad varpå min dr utbrister ”så hon kan alltså inte ens skilja på utmattningssyndrom och utmattningsdepression?!?”.

Vi pratade vidare om allt i alla fall och enades till slut om att hon nu sänker min sjukskrivning till 50%. Jag ska alltså vara tillgänglig 50% för arbete… Jag pratade nyss med en god vän som sa ”men bara det inte blir mer stress för dig… och nu får du ännu lägre från f-kassan”. Jag förstår det. Men, om jag ska söka arbeten nu måste jag kunna erbjuda mig mer också… Det känns så.

Väldigt ofta får jag känslan av att mitt liv styrs av andra. Jag känner mig absolut inte frisk men jag måste erbjuda mig på arbetsmarknaden. En dag ska jag styra mitt liv.

Sedan ska jag bli härskare och sända en svärm med gräshoppor på FK-kvinnan. Typ.

 

 

Funktionshindrad.

Jag trodde jag gick mot något bättre – det var fel. De senaste veckorna har varit så påfrestande och jobbiga på alla vis.

Arbetsförmedlingen: jag kallades på möte (visste inte varför) men gick dit. En kvinna talade om för mig att jag visst visste varför jag var där. Då såg jag att hon viftade med ett sjukintyg från min stressrehab (japp, samma som slutade i mars) och NU skulle vi prata om det. Mötet slutade med att jag numera klassas som ”funktionshindrad” i arbetsförmedlingens register. Jag frågade försiktigt vad som ryms i deras kategorier och jag är då med i den för ”psykiskt funktionshindrade” tillsammans med bipolära, lägre intelligenskvot samt allmänt blandade dårar (sa hon inte, men det lät så).
Vi pratade framtid och forntid och det är häpnadsväckande hur lite empati som ryms i byråkrati. Jag förstår att det är en motsats men… häpnadsväckande!
Vi skulle höras igen efter sommaren när jag vet mer om min knäskadas ev operation.

Försäkringskassan. De får mig att gråta floder. Jag har precis tömt Amazonas på sitt vatten. Sedan JANUARI har jag försökt nå min handläggare och nu har vi kontakt (alltså idag pratade vi för första gången). Och hon var inte heller en glad gamäng utan jag fick veta att mina sjukintyg är konstiga och att jag är ineffektiv. Jag har varit sjukskriven på 75% för länge (sedan i höstas – MEN DET VAR JU PÅ GRUND AV ATT EN HELT ANNAN LÄKARE PLÖTSLIGT BESTÄMDE DET!) och nu måste jag jobba ”jag ser i mina papper att du gör ingenting. Du är väldigt ineffektiv”. Jag försökte förklara att jag aktivt söker jobb men då svarar kvinnan att ”jag har pratat med din dr och hon säger att du inte kan söka jobb, du är för sjuk”. Så de vill ha in mig i ett program för andra ”som inte orkar med livet” (hennes ord, inte mina) för att träna på att komma ur depressionen.
Jag försökte upprepade gånger tala om för henne att jag inte är deprimerad men då sa hon ”du måste lyssna, jag har talat med din dr!”. Det var bisarrt, i 35 minuter fick jag veta att jag är sjuk, rädd, ineffektiv, jag kostar massor med pengar och mina sjukintyg är konstiga.
Jag förklarade att jag vill tala med min dr vad som egentligen har sagts innan jag svarar ja eller nej. Jag förklarade vidare att jag visst söker jobb men då sa hon ”hur många timmar sitter du varje dag?”
Berättade även om mitt möte med Arbetsförmedlingen och vad de sagt och då säger hon – representanten för Försäkringskassan – att ”vi har en egen arbetsförmedling för de som inte kan göra något”. Jag vet inte men…det kanske finns andra sätt att uttrycka sig på – eller…?
Hon godtar inte heller min knäskada eller reumatism för de står inte på aktuellt läkarintyg.

Arbetssökande: jag försöker – men vad ska jag göra?

Knät: gör ont. Ny sjukgymnast – igen – imorgon.

Reumatismen: visar sitt fula ansikte just nu genom att låta min kropp vara konstant trött och gnisslig.

Ekonomin: är körd. Jag tackar nej till alla roligheter, jag har inte råd. Förra veckan fick jag två burkar BodyButter från Bodyshop av en vän (jag hade beställt dem) och då grät jag. Så pinsamt men jag är så tacksam. Och min hud är numera mjuk och fet igen 🙂
I helgen är det konsert med kören. Roligt men också förenat med utgifter men jag har försökt vara krass – jag har inte råd att köpa mängder av roliga accessoarer denna gång. Jag unnade mig en ny reaklänning i april, den får duga (den är kanske inte helt rätt färgmässigt men jag får väl rocka desto mer så att jag passar in).

Psykoterapin: är tuffare än allt jag någonsin gjort. Vi är inne och gräver i minnen som leder vidare dit jag inte vill vara. Jag förstår, inser och sörjer mitt liv. Jag ser mönster hur jag alltid låtit andras behov och önskemål få styra framför mina. Jag ser också hur mina föräldrars dysfunktionella beteenden visar sig i mina relationer. Och jag ser hur allt skit jag varit med om påverkar mig än idag. Jag är hela tiden livrädd att andra ska skratta åt mig (min pappa brukade reta upp mig och sedan skratta åt mig när jag grät. Alternativt så bara skrattade han åt mig för att jag var fel på alla sätt) och jag är så orolig för hur jag ska få alla att låta mig vara med och passa in (mamma har alltid sagt ”men vad ska andra tycka om du gör si eller så?”).
Jag och psykoterapeuten pratar tillit (jag utgår från att jag ska bli sårad av folk), om skuld (hur det än är känner jag en skuld för Bodybutterburkarna) och om rädsla. Rädsla att bli lämnad, övergiven, utpekad och dömd.
Jag har aldrig hört mina föräldrar säga ”jag älskar dig” till varandra och de har definitivt aldrig sagt det till mig eller min bror. Jag säger det inte heller till de i min närhet; kanske är det den yttersta sårbarheten som inträffar. Jag har sagt det till mina brorsöner, tyst, när de sov. Jag har sagt det tyst till min Sambo.
Jag hade ett helvete i skolan. Jag har träffat på väldigt fel killar. Jag har utnyttjats. Jag har hotats i mitt arbete. Jag har blivit uthängd i mitt arbete.

Livet: suger. Jag tappar alltmer lusten till allt. Igår grät jag massor och min Sambo försökte både peppa, stötta men också ge sin syn på saken och det gick åt helvete alltihop. Jag grät ännu mer och allt kändes så jävla sårbart. Jag sårade honom liksom han sårade mig och det får bara inte hända – han är det viktigaste för mig ❤

Plumplördag: det finns bra saker också. In förra helgen bjöd vi över två nära vänner. Jag sa till och med i inbjudan att ”jag vill bara sitta vid köksbordet, dricka lite vin och snacka skit”. Så det gjorde vi, i flera timmar. Vi pratade mat, vi spelade plump, vi skrattade och jag fick leka att allt var bra. Där och då. Tack, tack, tack – ni vet vilka ni är.

En annan bra sak är ju den där kören. På lördag är det konserter och det känns bra. Jag är inte nervös, jag vill bara att det ska bli lördag eftermiddag och konsertstart.
Och där ska jag stå i min lila klänning och jag ska försöka leverera ett solo. Och för mig som kämpar med att att bli utpekad, dömd och absolut inte tycker om sig själv så anmäler jag mig varje konsert till solo. Det är mitt sätt att säga ”FUCK YOU” till alla spöken. Igår på genrepet fick jag dessutom stå bredvid en av mina favvissopraner – jag hoppas att det blir så på lördag också. Hon är glad, har skön energi och jag har extra roligt när hon står bredvid mig.

Nu ska jag gå och snyta mig. Försöka piffa till mig, Sambon jobbar extra länge idag, sedan kommer han hem – och då ska han få blommor. Idag är det nämligen fyra år sedan vi flyttade ihop ❤

Sjukgymnast och vänsexa

Jag har bestämt mig för att leta upp en annan sjukgymnast. Det tar emot (som så mycket annat nuförtiden).
Fick nog häromdagen; den sjukgymnast jag haft sedan min tid på rehab har inte skött sitt uppdrag. Jag tittade i min kalender och sammanlagt har vi träffats tre gånger. Dessa gånger har han alltid sagt ”Hur var det nu vi sa med dig..?”. Mao, jag har upplevt att han inte har riktig koll på mig eller mina diagnoser. Han har också dubbelbokat mig (jag har åkt till ett möte bara för att mötas av svaret ”oj, jag har en annan patient nu”) och han har ringt mig ibland för att fråga vilka tider vi har inbokade. Så jag fick nog.
Min kropp värker, höger knät trasslar massor och även vänster – jag behöver hjälp. Har försökt få tag på sjukgymnast men det är inte det lättaste, det är kötider överallt. Dessutom måste jag ha en sjukgymnast som har högkostnadsskydd, jag kan inte betala för behandling. Men jag har lagt ut en efterlysning på Facebook och jag har vänner som jag tror kommer att ge bra förslag. Hoppas jag i alla fall 🙂

Pratade och bollade med Sambon. För dig som läser detta kanske du tänker ”men det är väl bara att byta?” – men det är inte så enkelt. Jag har flera diagnoser; reumatism, skador i och runt knät samt utmattningssyndrom och de samverkar inte direkt  Jag har de senaste åren träffat så många professionella som alla har en lösning och ett ”rätt sätt för mig” – sjukgymnaster som läkare. Det blir till slut stopp på lusten att ännu en gång berätta sin historia.
Jag funderade också hur jag skulle göra med den sjukgymnast jag är inskriven hos just nu, på något sätt ville jag återkoppla. Så jag skrev ett mail till enhetschefen där sjukgymnasten arbetar vari jag förklarade att han (sjukgymnasten) är hur charmig och rolig som helst men att jag hade önskat ett mer professionellt bemötande. Sen fick jag dåligt samvete för att jag klagade.

I övrigt är det massor nu. Häromnatten hade jag en vakennatt på grund av allt som snurrar. Kören har konsert 4 juni och den övar vi/massor inför just nu. Dessutom försöker jag få ihop och upp mitt liv på banan igen. Jag får ofta höra av bekanta som arbetar att ”de har så mycket att göra/det är så stressigt” – men tro mig, att vara långtidssjukskriven är ingen ledighet. Jag har fullt program varje dag med saker som ska göras. Nästa vecka är det rätt galet med många olika möten etc, ser inte fram emot den.

I lördags hade vi vänsexa för en god vän. Hur roligt som helst men också hur uttröttande som helst. Jag tror att alla som var inblandade på något sätt ringde mig på fredag kväll / lördags morgon (för att inte tala om alla mess och mail).  Även om saker jag redan trodde var ordnade av någon annan. Och det är skitsvårt att säga ”nej, men det här skulle — ta hand om, du får kolla med den” även om jag förstår att jag måste bli bättre på att sätta gränser för min egen skull. Men jag kan också välja att se det som att folk tror/vet att jag har koll – men det triggar också mitt kontrollbehov. Well, nu ska jag inte vara inblandad i någon mer vänsexa på ett tag 😀
Under själva vänsexan blev det också mycket promenerande, lite bowling (även om jag försökte att inte böja mig så mycket) och dessutom olyckor där folk gick in i mig eller puttade till mig (varje rörelse/putt som jag inte är beredd på och kan parera gör svinjävlaont helt ärligt) Inte en bra dag för ett skadat knä…  Men på alla andra sätt var det en fantastisk dag med en lycklig brudgum i stålmanskläder, solsken och glada vänner. Jag tycker verkligen, verkligen om mina vänner och allt det här bra väger tyngre än ett surt knä.

Nu lockar solen samtidigt som jag poppar alla bidrag till finalen i ESC imorgon kväll 🙂

Små steg eller stora kliv

Jag har den senaste tiden tänkt allt mer att jag måste bryta min sjukskrivning och försöka få tag på ett jobb på deltid för att vi ska in pengar. Vi fick ihop pengar till sprutan så det löste sig förra månaden i alla fall – så nu har jag frikort ett år till. (Gränsen för frikort går vid 2400 eller liknande och det fick vi ihop. Men jag är glad att jag får frikort – eg kostar en spruta 13 000…)

Men i alla fall, idag träffade jag min dr. Vi hade ett bra samtal kring min situation här och nu men också hur jag kan förändra den. Hon, liksom jag, är häpet irriterade/förvånade att Försäkringskassan inte ens hört av sig till mig. Istället vandrar jag runt och vet inte riktigt vad jag får eller inte får göra.
I alla fall har vi kommit fram till följande; kommande månad är jag fortsatt sjukskriven 75% och arbetssökande 25% – och jag ska kolla om jag kan hitta något. Om jag hittar något på 50% uppmanade hon mig att söka ”då kontaktar du mig, jag ändrar din sjukskrivning och du provar att jobba. Går inte det ändrar vi din sjukskrivning igen”. Jag frågade vad skillnaden är mot arbetsträning och det är att vid arbetsträning får en arbetsgivare inte ställa några krav på mig. Å andra sidan får jag inga pengar heller.

Jag är skiträdd att jobba igen. Jag är rädd för att träffa arga människor, att träffa slita ut mig, att få mer ont i knät. Men just nu har jag inget val – jag och Sambon måste få in pengar. Jag orkar inte längre fundera på ifall jag får köpa strumpor eller underkläder en månad…
Men små steg. Små steg.
Hon sa också ”jag vill inte ta ner din sjukskrivning på 50% direkt – det ställer mer krav på dig mentalt än du tror.”

I helgen var det körhelg. SÅ VÄLDIGT ROLIGT – men jag är så trött efteråt. Dels en traditionell förkylning (vi smittar alltid varandra, haha), dels allergi och trötta trötta leder. Men jädrar som vi jobbade i helgen. Konserten blir bra, galet bra. Högt tempo – jag måste försöka höja mitt flås rejält för att orka göra två konserter på raken. Det är en sak att dansa men att sjunga samtidigt -puh… Hoppas också kunna ramla över lite roliga kläder jag kan använda så att jag slipper shoppa. Ska fundera lite 🙂
Körhelgen visade mig också att jag inte orkar med saker på heltid…
Men…
Körhelgen visade mig också än en gång hur oerhört viktig kören är för mig. Jag träffar de här 30 människorna några timmar i veckan och den sociala biten är så viktig.

Jag träffar också min psykoterapeut en gång i veckan ungefär och det är jättejättejobbigt. Hon rotar verkligen runt i huvudet på mig. Sätter fingrarna på mitt beteende, mitt agerande och jag gråter. Jag kan inte gå in på allt, inte ens här, men det handlar om min uppväxt och beteenden jag lagt mig till med ända sedan jag var liten. Alltid beredd på bråk, alltid tvingad att ”ha koll och ta ansvar”, alltid tvingad att anpassa mig efter andra – det som händer med den vuxna jag är kopplat till barnet som aldrig fått vara barn… Låter kanske flummigt men det är så träffande.

Jag tänker att det måste fram och ut, jag måste våga titta på den här skiten. Vända stenarna. Våga säga vad jag vill här och nu.

Positiva tankar; det är sol, jag har nykokt kaffe, ikväll är det kör, imorgon lunch med en vän, maj börjar snart (älskar maj – men den brukar alltid rusa förbi!) och i juni är det både konserter och bröllop för kära vänner.

 

 

 

Strandad. Eller ”Stranded” som Tone Norum sjöng.

Jag vet inte jag… Just nu är det liksom bara ”jaha”. Solen skiner, pollen svischar runt och jag är bara ”jaha”.

Jag upplever det som att jag är fast i ett moment 22. Ett sits där det känns som om alla utom jag själv får säga vad jag orkar/kan/ska göra. Jag kämpar för att få tag på Försäkringskassan men det är helt — (tyst). (jättejättetyst).

Och som jag önskar att vi hade lite, lite mer pengar just nu. Den här månaden är INTE rolig – och då har jag inte ens beställt sprutan ännu (mitt frikort på läkemedel har gått ut så jag måste betala 2400 på en gång).

Knät orkar jag inte ens fundera på. Det värker – och nu har vänster också börjat bråka. Var på fest i lördags och dansade loss när det plötsligt högg till i vänster knä och sedan dess gör det ont.

Kan det inte vara nog nu. Bara nog. Stopp.

Eller? Jaha…

Bittert

Jag vill inte vara bitter. Jag har vuxit upp bland bittra, arga människor och jag vill inte vara som de är. Men just nu får jag kämpa för att hålla mig uppe.

Såhär; jag slutade på rehab 4/3. Från rehab fick jag veta att en epikris skulle skrivas, alltså ett slutord/en sammanställning om mig där var och en av mina behandlare skulle säga vad de tyckte jag behövde för fortsatt rehabilitering ”ute i vanliga världen”. Den här epikrisen har fortfarande inte skickats till mig (trots påtryckningar) men jag vet att det som de rekommenderar är

• fortsatta träffar med psykolog
• fortsatt sjukskrivning
• arbetsträning för att inte gå tillbaka till vardagen i för högt tempo
• kontakt med både arbetsförmedling och försäkringskassa
• sjukgymnastik med fortsatt uppbyggnad av knät

Men så här ser inte mitt liv ut just nu. Det ser ut så här;

• idag ska jag träffa en psykoterapeut för första gången. Hon sa ”vi får väl se om du behöver mer än en gång”.
• fortsatt sjukskrivning; ja förvisso. Men under protest från min dr.
• arbetsträning… vad ska jag säga. Jag vet ingenting! Jag hör ingenting från varken försäkringskassa eller arbetsförmedling och min dr sa ”ja jag har ju inte tid att sitta och ringa runt”. Men jag får inte jobba vanligt heller (för jag ska ju arbetsträna) utan jag går här som ett djur i en bur.
• kontakt med arb.förm och f-kassa. NEJ, NEJ och åter NEJ. Arbförmedlingen har jag kontakt med men de hänvisar till f-kassan. Men f-kassan har helt försvunnit, jag hör INGENTING från dem. I N G E N T I N G. Däremot fick jag idag (via appen) veta att de sänkt min sjukpeng och att jag nu får 4000 kr i månaden. Jag vet inte varför, jag har ingen kontakt hos dem (min handläggare har ju bara försvunnit) och jag vet ingenting. Hur jag ska kunna förmedla detta till min sambo vet jag inte. Senast igår var han förtvivlad över ekonomin. Men jag får fortsätta stryka saker. Körhelg står näst på tur att ställa i. Jag har också två KENTbiljetter jag kan sälja.
• sjukgymnastik. Efter ett år av många olika bud har jag nu en ny sjukgymnast och han vill inte ta det lugnt. ”Vi ska utmana knät” säger han och vickar på mitt ostadiga knä. Så nu ska knät utmanas – och jag är rädd för allt. Jag har inte råd att bli sjukskriven längre ifall knät måste opereras

Så… jag gick på rehab i 16 veckor. Sedan slängdes jag liksom ut i en vardag där alla säger att jag MÅSTE JOBBA – men jag får inte.

Jag känner mig väldigt skyddslös, frustrerad och ledsen just nu.

Eftertankens kranka blekhet

Mötet med min nygamla läkare i tisdags ställde till det i skallen. Jag har funderat och grubblat i två dagar nu.
Det som främst upptar mina tankar är

• att smärt- och stresscenter var en sån holistisk trygghet. Vem jag än träffade var de pålästa om HELA mig och HELA min problematik.
• GAD. Det var ingen som sa detta till mig rakt ut. Mer underförstått och nu står det i min journal. Och jag förstår det, jag vet att jag är mer än ”lite orolig”. Men, hur går jag vidare med detta?
• att jag känner mig som en belastning. Min nygamla läkare sa att jag måste börja jobba. Hon frågade flera gånger om jag inte ändå kan försöka jobba på förskola/skola. Att jag gått hemma för länge… Jag vill jobba men i väldigt liten utsträckning. Jag upplever det som om jag är utlämnad till andras bedömning; läkare, F-kassa, arbetsförmedling.
• hur tusan ska mitt liv se ut. Vad har jag presterat? Vem är jag? Just nu en arbetslös blodsugare känns det som.

Nej, idag är ingen bra dag och jag vet inte hur jag ska komma ifrån mitt egna ältande.