Hur går det att jobba?

Rubriken syftar till den absolut vanligaste frågan jag får just nu. Och tack för frågan, det går bra! Jag tycker att det är roligt att vara igång, att gå någonstans varje morgon. Att sitta ner med min sambo, äta middag och kunna prata om hur dagen har varit. Vi pratar alltid med varandra om hur dagen har varit men nu kan jag berätta mer än att jag har gjort någonting hemma, varit på ett sjukbesök eller bråkat med försäkringskassan.
Jag tycker också att det är roligt att undervisa även om jag fick en chock första dagarna. Vid anställningsintervjun förstod jag att jag skulle jobba i en förskoleklass men jag trodde hela tiden att någon mer skulle vara i samma klass. Så är inte fallet… Första dagen kommer jag till jobbet och min nya kollega (som är en gammal räv på arbetsplatsen) visar runt i de nya lokalerna och säger ”Vilket klassrum vill du vara i?”. Jag blev lite ställd men ville inte visa mig dum utan sa ”men det här kan jag vara i”. Jag trodde att det handlade om att packa upp möbler och material. Samma kollega kommer tillbaka efter en stund och säger ”här är klasslistorna, vilken vill du ha – grön, rosa eller gul?”. Jag svarade ”gul” och börjar inse att det här är mer än ställa i ordning ett klassrum… Lätt panik infann sig och direkt kom tankarna ”MEN JAG KAN INTE DET HÄR!!!!” men en annan del av hjärnan kopplade in och sa ”lugn, bara lugn…”. Så jag möblerade. Och jag skrev namnskyltar. Och jag packade upp arbetsböcker – hela tiden med en känsla av overklighet, hur länge skulle bluffen hålla. När skulle de komma på mig?
Men dagarna gick, jag gjorde det jag skulle. Bad om hjälp. Lyssnade. Imiterade. Och så, skolstart. Plötsligt var de där, de 23 ungarna som var lika nervösa för mig som jag för dem. Så jag sa som det var ”vet ni, jag är alldeles ny i skolan. Jag har knappt sovit inatt för jag var så nervös för att träffa er”. Och det var ingen lögn men det var också ett smart pedagogiskt drag för plötsligt var jag och ungarna i samma båt. Och vi fortsätter ta hand om varandra.

Men det är också väldigt, väldigt jobbigt att vara igång igen. Min hjärna är så seg, jag kopplar inte lika snabbt som jag gjorde tidigare. Å andra sidan; den högpresterande och aldrig vilande hjärnan – är det den jag vill tillbaka till? Jag märker också att jag triggas av saker som egentligen inte är ”farliga”. Men till exempel inboxen på min jobbmail är en trigger, jag är så jävla rädd för att få såna där mail igen som jag fick för några år sedan.
För några veckor sedan var det ett argt mail i inboxen – jag såg det först av allt på morgonen och direkt låste sig min kropp och jag fick hjärtklappning. Jag läste flera gånger och mådde så illa (och det här var en sak som jag inte hade något att göra med, det hade hänt utanför min arbetstid men föräldern var arg och hotade anmäla mig, arbetslaget, skolan för typ alla). Jag satt en lång stund, tårar i ögonen och snabb andning. Men så någonstans var det en del av min hjärna som fullkomligt vrålade ”LUGN! LUGN! ANDAS!” och jag började andas. Läste mailet igen och igen och igen. Tänkte vad min terapeut sagt och vad som egentligen stod. Skickade mailet vidare till min arbetslagsledare som tog itu med saken, likaså biträdande rektor.
Överhuvudtaget är vårdnadshavare en öm punkt. På allra första dagen var det flera som kom fram och liksom testade mig; vad jag kunde, hur jag skulle bemöta just deras barn, när skulle de få schema etc etc. Ett tag stod jag rent bokstavligt upptryckt mot väggen och hade flera föräldrar framför mig som krävde saker. Till slut lyfte jag handen och sa ”stopp! det där får ni reda på sen”.
Jag har fått fortsätta med mitt stopp. Jag säger stopp till föräldrar, till barn, till kollegor som är för stressiga.

För stressen finns där och lurar. Jag har redan gjort all min extratid som jag egentligen ska göra fram till jul – den kvoten är redan fylld för det är så mycket att göra. Men, jag försöker ha koll. Jag vet att min sambo håller koll på mig. Jag vet att jag har vänner som håller koll på mig.

Och så en till sak; HERREGUD SÅ SKÖNT DET ÄR ATT SLIPPA BRÅKA MED FÖRSÄKRINGSKASSA!!!

Så tack för frågan, det går bra att jobba. Jag är jättetrött och slut i hela kroppen men jag lever.
Hur är det med dig?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s