Att börja om.

IMG_3822 Det var den 11 juli. Jag och Sambon var på väg mot Skagen, en plats jag länge velat besöka. Vi hade bestämt oss för att åka bara dagen innan och jag var förväntansfull. 
På väg till Göteborg och färjan var jag rätt lugn. Funderade på mycket men försökte tänka att allt skulle lösa sig. Men så på den stora bilfärjan brast det. Jag stod på en j-la båt och bölade. Jag grät för att jag var rädd, jag grät för att livet inte blev som jag ville och jag grät för att jag förstod att det nu handlar om att erövra och ta tillbaka.

Det här är en härlig sommar. Mycket har hänt. Jag njuter av solen, men jag är också vaken på nätterna och ältar.
Varför kan jag inte bara få ro?

I juni avslutade jag min samtal med terapeuten, 10 gånger var det jag fick på min remiss – hon utökade det till 12. Hon kom långt in på djupet hos mig. Jag började berätta saker som jag hållit så hårt på. Jag förstod och förstår att mina sjuka beteenden och tankar planterades i mig redan som barn. Jag var stenhårt hållen; ”det finns rätt och fel. Gör rätt annars blir det väldigt pinsamt för oss andra runt dig. Vad ska de andra tro om du försöker göra något annorlunda?” Jag hade inte en chans.
Skam och skuld har fostrat mig och präglar mig hårt ännu; om jag får något av någon står jag i skuld. Jag fick alltid veta att allt i livet var dyrt  och lyxigt och när jag en gång fick ett par moderiktiga, gråa snygga skor så blev jag alltid påmind om att de hade varit så dyra och jag skulle visa så mycket tacksamhet. Aldrig säga emot, aldrig be om något annat ”du får redan så mycket…”. Min Sambo ÄLSKAR skor, han har så många par. Jag har levt i någon sjuk tanke att man har ett par skor som man använder tills de är trasiga – då kan man köpa nya. Eventuellt kan man unna sig ett par finskor också. Det är först de senaste åren som jag har börjat ha fler än ett par vardagsskor. Men jag använder fortfarande begreppet ”unna mig” om jag köper nya skor, en tröja eller vad som – för det är ju lyxigt…?

Och så mina föräldrars bråkande. Detta konstanta skrikande och underminerande av varandra. Ingen lojalitet, bara anklagelser och bitterhet. Misstro. Pappas skrikande på mig, alla gånger han skrikit åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Det värsta var nog ”det är ingen som vill ha en kärringjävel som tror att hon vet allt”.
Mammas svarta ögon när jag inte gjorde som hon krävde, eller som omgivningen kunde tänkas kräva. När jag svarade emot. När jag stod upp för mig själv.

En gång sa terapeuten ”tänk så här; att den flickan som fått höra allt detta och växa upp med allt detta – vad tror du händer med henne när hon hamnar på en ickefunktionell arbetsplats?”. Då brast det för mig. Jag förstod så mycket mer, jag är konstant beredd och rädd för att få skulden för något.
Som jag skrivit förut så vet jag att många skämtar om och stör sig på mina kontrollbehov – men gissa tre gånger varför jag har dem?

Men terapeuten började nysta i detta och jag hade väldigt gärna fått fortsätta med henne. Jag litade på henne mer än någon jag träffat förut. Men, landstinget säger nej (och jag kan inte boka henne själv).
I alla fall så kände jag mig starkare efter sessionerna med henne. Jag vågade tro att jag var värd något. Att jag också får ta plats.
Då åkte jag till mina föräldrar. ”MEN VARFÖR?!?” tänkte både jag, Sambon och alla andra. Därför att det lilla barnet fortfarande vill ha föräldrar som bryr sig. Jag vill fortfarande få höra att de är stolta över mig, att de längtar efter mig. Att de … älskar mig? Men, det har de aldrig sagt och kommer aldrig att säga. Och jag åkte hem igen till Sambon och kraschade. Jag är så förtvivlat avundsjuk på er med bra föräldrarelationer.

Så…jag förstår mer och mer varför jag mått så dåligt så länge. Jag förstår att jag kanske alltid kommer att dippa. Men det jag ska försöka komma ihåg är att det finns anledningar och det är inte mitt fel.
Inte.
Mitt.
Fel.

Jag stod alltså där på färjan till Danmark och insåg att jag måste börja om. Allt från att minnas inställningarna på min kamera till att stå upp för mig själv. Och jag åkte båten till Skagen, vi sjönk inte. Sambon sa ”men vi kan sitta här inne om du vill” men jag svarade att jag skulle stå där ute och se de läskiga svarta vågorna. För jag måste.
Jag klarade det.

Och jag klarar så mycket tack vare min Sambo och mina vänner. Det fantastiska bröllopet i midsommar var bättre än jag ens vågade drömma om. Kärlek och vänner i en enda varm röra hela midsommarhelgen – underbart. Energitankarna fylldes på.
Och vår resa till Skagen. Det regnade och blåste men så vackert. Jag och Sambon. Den allra dyrbaraste jag har. Hans varma hand i min kan få mig att göra vad som helst.
Så har veckorna rullat på; vänner, ljusa sommarkvällar, relaxstolar på balkongen, sömn ibland, bad. Vi har varit mycket här hemma för oss själva men också träffat vänner. Vi besökte också hans föräldrar en sväng och att hälsa på dem är att få en kärleksbomb över sig varje gång. Idel vänlighet, sjuk humor och kloka ord hela tiden – de är väldigt viktiga för mig.

Min kropp mår OK, mitt knä mår bättre (ska till ortoped i slutet på september) men jag får fortfarande hugg som får det att svartna för mig. Jag tror att jag inte slipper undan en operation.
Min reumatism lurar, jag har haft stora problem med inflammationer ett tag men jag försöker ta tabletter och inte jaga upp mig. Senare denna månad ska jag på en stor kontroll hos min reumatolog för att kolla upp hur min sjukdom härjat vidare med min kropp (jag får böja, vrida och vända på mig och så mäter de alla vinklar för att se hur stelheten sprider sig).

Och så… ska jag börja jobba igen! Efter ett antal hemska samtal med F-kassan där jag till slut anklagades för att ”det är något lurt med dig” insåg jag att jag måste styra upp detta själv. Jag VET att jag sagt och känt att jag inte vill jobba inom skola/förskola men jag hittade en tjänst på en skola väldigt nära mig, förskoleklass. Skolan har gott rykte, jag fick väldigt bra intryck av rektor och biträdande rektor och jag sökte och fick det!

Allt hände på mindre än en vecka runt midsommar; jag sökte tjänsten måndag em, blev uppringd tisdag och satt på intervju onsdag fm. På torsdagen när vi var på väg till bröllopet ringde biträdande rektorn och sa att de var MYCKET intresserade av mig men att de har en policy att alltid prata med senaste chefen (jag hade inte honom som referens över huvud taget). Det här var som sagt före midsommar så jag förklarade att jag skulle leta upp hans nummer och återkomma måndag efter helgen. Under intervjun hade jag också förklarat att jag hade varit sjukskriven för utmattningssyndrom på grund av arbetet och jag upprepade att jag inte hade pratat med honom sedan december 2014. Vi lade på och jag fick ett psykbryt i bilen och tänkte att allt var över. Sambon och jag funderade på ifall jag skulle leta reda på chefens nr där och då men till slut bestämde jag att strunta i detta och istället fokusera på bröllopet.
På måndagen efteråt letade jag reda på hans nummer och jag lovar, jag skakade. Jag förstod att jag inte ville/kunde prata med honom men jag messade honom och förklarade att en person skulle ta kontakt med honom för referenser. Och inom en timme hade jag bitrände rektorn i telefon igen och hon berättade att han gett mig STRÅLANDE referenser…. Jisses.

Jag hade kunnat fortsätta leta jobb men det finns en gräns för allt. Nu valde jag att tacka ja till detta, dels för att ha en konkret plan och dels för att få in lite pengar. Jag har inte berättat för f-kassan, min handläggare där lär fortsätta säga dumheter. A-kassan i sin tur kräver att jag söker jobb hela tiden fram tills dess att min anställning börjar – härlig regel NOT! Vilka arbetsgivare vill ha någon på halvtid ett kort tag mitt i juli?

Jaja, jag tror inte att mina strider med varken f- eller a-kassa är över. Det skulle inte förvåna mig om jag blir återbetalningsskyldig för något…

Men jag har i alla fall ett jobb igen.
Jag har min Sambo.
Jag har mina vänner.
Jag har min kör.

Jag börjar om. Igen.
Jag är livrädd.
Men jag är också klokare.

 

Annonser

2 reaktioner på ”Att börja om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s