Funktionshindrad.

Jag trodde jag gick mot något bättre – det var fel. De senaste veckorna har varit så påfrestande och jobbiga på alla vis.

Arbetsförmedlingen: jag kallades på möte (visste inte varför) men gick dit. En kvinna talade om för mig att jag visst visste varför jag var där. Då såg jag att hon viftade med ett sjukintyg från min stressrehab (japp, samma som slutade i mars) och NU skulle vi prata om det. Mötet slutade med att jag numera klassas som ”funktionshindrad” i arbetsförmedlingens register. Jag frågade försiktigt vad som ryms i deras kategorier och jag är då med i den för ”psykiskt funktionshindrade” tillsammans med bipolära, lägre intelligenskvot samt allmänt blandade dårar (sa hon inte, men det lät så).
Vi pratade framtid och forntid och det är häpnadsväckande hur lite empati som ryms i byråkrati. Jag förstår att det är en motsats men… häpnadsväckande!
Vi skulle höras igen efter sommaren när jag vet mer om min knäskadas ev operation.

Försäkringskassan. De får mig att gråta floder. Jag har precis tömt Amazonas på sitt vatten. Sedan JANUARI har jag försökt nå min handläggare och nu har vi kontakt (alltså idag pratade vi för första gången). Och hon var inte heller en glad gamäng utan jag fick veta att mina sjukintyg är konstiga och att jag är ineffektiv. Jag har varit sjukskriven på 75% för länge (sedan i höstas – MEN DET VAR JU PÅ GRUND AV ATT EN HELT ANNAN LÄKARE PLÖTSLIGT BESTÄMDE DET!) och nu måste jag jobba ”jag ser i mina papper att du gör ingenting. Du är väldigt ineffektiv”. Jag försökte förklara att jag aktivt söker jobb men då svarar kvinnan att ”jag har pratat med din dr och hon säger att du inte kan söka jobb, du är för sjuk”. Så de vill ha in mig i ett program för andra ”som inte orkar med livet” (hennes ord, inte mina) för att träna på att komma ur depressionen.
Jag försökte upprepade gånger tala om för henne att jag inte är deprimerad men då sa hon ”du måste lyssna, jag har talat med din dr!”. Det var bisarrt, i 35 minuter fick jag veta att jag är sjuk, rädd, ineffektiv, jag kostar massor med pengar och mina sjukintyg är konstiga.
Jag förklarade att jag vill tala med min dr vad som egentligen har sagts innan jag svarar ja eller nej. Jag förklarade vidare att jag visst söker jobb men då sa hon ”hur många timmar sitter du varje dag?”
Berättade även om mitt möte med Arbetsförmedlingen och vad de sagt och då säger hon – representanten för Försäkringskassan – att ”vi har en egen arbetsförmedling för de som inte kan göra något”. Jag vet inte men…det kanske finns andra sätt att uttrycka sig på – eller…?
Hon godtar inte heller min knäskada eller reumatism för de står inte på aktuellt läkarintyg.

Arbetssökande: jag försöker – men vad ska jag göra?

Knät: gör ont. Ny sjukgymnast – igen – imorgon.

Reumatismen: visar sitt fula ansikte just nu genom att låta min kropp vara konstant trött och gnisslig.

Ekonomin: är körd. Jag tackar nej till alla roligheter, jag har inte råd. Förra veckan fick jag två burkar BodyButter från Bodyshop av en vän (jag hade beställt dem) och då grät jag. Så pinsamt men jag är så tacksam. Och min hud är numera mjuk och fet igen 🙂
I helgen är det konsert med kören. Roligt men också förenat med utgifter men jag har försökt vara krass – jag har inte råd att köpa mängder av roliga accessoarer denna gång. Jag unnade mig en ny reaklänning i april, den får duga (den är kanske inte helt rätt färgmässigt men jag får väl rocka desto mer så att jag passar in).

Psykoterapin: är tuffare än allt jag någonsin gjort. Vi är inne och gräver i minnen som leder vidare dit jag inte vill vara. Jag förstår, inser och sörjer mitt liv. Jag ser mönster hur jag alltid låtit andras behov och önskemål få styra framför mina. Jag ser också hur mina föräldrars dysfunktionella beteenden visar sig i mina relationer. Och jag ser hur allt skit jag varit med om påverkar mig än idag. Jag är hela tiden livrädd att andra ska skratta åt mig (min pappa brukade reta upp mig och sedan skratta åt mig när jag grät. Alternativt så bara skrattade han åt mig för att jag var fel på alla sätt) och jag är så orolig för hur jag ska få alla att låta mig vara med och passa in (mamma har alltid sagt ”men vad ska andra tycka om du gör si eller så?”).
Jag och psykoterapeuten pratar tillit (jag utgår från att jag ska bli sårad av folk), om skuld (hur det än är känner jag en skuld för Bodybutterburkarna) och om rädsla. Rädsla att bli lämnad, övergiven, utpekad och dömd.
Jag har aldrig hört mina föräldrar säga ”jag älskar dig” till varandra och de har definitivt aldrig sagt det till mig eller min bror. Jag säger det inte heller till de i min närhet; kanske är det den yttersta sårbarheten som inträffar. Jag har sagt det till mina brorsöner, tyst, när de sov. Jag har sagt det tyst till min Sambo.
Jag hade ett helvete i skolan. Jag har träffat på väldigt fel killar. Jag har utnyttjats. Jag har hotats i mitt arbete. Jag har blivit uthängd i mitt arbete.

Livet: suger. Jag tappar alltmer lusten till allt. Igår grät jag massor och min Sambo försökte både peppa, stötta men också ge sin syn på saken och det gick åt helvete alltihop. Jag grät ännu mer och allt kändes så jävla sårbart. Jag sårade honom liksom han sårade mig och det får bara inte hända – han är det viktigaste för mig ❤

Plumplördag: det finns bra saker också. In förra helgen bjöd vi över två nära vänner. Jag sa till och med i inbjudan att ”jag vill bara sitta vid köksbordet, dricka lite vin och snacka skit”. Så det gjorde vi, i flera timmar. Vi pratade mat, vi spelade plump, vi skrattade och jag fick leka att allt var bra. Där och då. Tack, tack, tack – ni vet vilka ni är.

En annan bra sak är ju den där kören. På lördag är det konserter och det känns bra. Jag är inte nervös, jag vill bara att det ska bli lördag eftermiddag och konsertstart.
Och där ska jag stå i min lila klänning och jag ska försöka leverera ett solo. Och för mig som kämpar med att att bli utpekad, dömd och absolut inte tycker om sig själv så anmäler jag mig varje konsert till solo. Det är mitt sätt att säga ”FUCK YOU” till alla spöken. Igår på genrepet fick jag dessutom stå bredvid en av mina favvissopraner – jag hoppas att det blir så på lördag också. Hon är glad, har skön energi och jag har extra roligt när hon står bredvid mig.

Nu ska jag gå och snyta mig. Försöka piffa till mig, Sambon jobbar extra länge idag, sedan kommer han hem – och då ska han få blommor. Idag är det nämligen fyra år sedan vi flyttade ihop ❤

Annonser

3 reaktioner på ”Funktionshindrad.

  1. ❤️❤️❤️ Men nu får det komma en vändning till det bättre snart! Stor, varm kram ❤️❤️❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s