Att börja om.

 Det var den 11 juli. Jag och Sambon var på väg mot Skagen, en plats jag länge velat besöka. Vi hade bestämt oss för att åka bara dagen innan och jag var förväntansfull. 
På väg till Göteborg och färjan var jag rätt lugn. Funderade på mycket men försökte tänka att allt skulle lösa sig. Men så på den stora bilfärjan brast det. Jag stod på en j-la båt och bölade. Jag grät för att jag var rädd, jag grät för att livet inte blev som jag ville och jag grät för att jag förstod att det nu handlar om att erövra och ta tillbaka.

Det här är en härlig sommar. Mycket har hänt. Jag njuter av solen, men jag är också vaken på nätterna och ältar.
Varför kan jag inte bara få ro?

I juni avslutade jag min samtal med terapeuten, 10 gånger var det jag fick på min remiss – hon utökade det till 12. Hon kom långt in på djupet hos mig. Jag började berätta saker som jag hållit så hårt på. Jag förstod och förstår att mina sjuka beteenden och tankar planterades i mig redan som barn. Jag var stenhårt hållen; ”det finns rätt och fel. Gör rätt annars blir det väldigt pinsamt för oss andra runt dig. Vad ska de andra tro om du försöker göra något annorlunda?” Jag hade inte en chans.
Skam och skuld har fostrat mig och präglar mig hårt ännu; om jag får något av någon står jag i skuld. Jag fick alltid veta att allt i livet var dyrt  och lyxigt och när jag en gång fick ett par moderiktiga, gråa snygga skor så blev jag alltid påmind om att de hade varit så dyra och jag skulle visa så mycket tacksamhet. Aldrig säga emot, aldrig be om något annat ”du får redan så mycket…”. Min Sambo ÄLSKAR skor, han har så många par. Jag har levt i någon sjuk tanke att man har ett par skor som man använder tills de är trasiga – då kan man köpa nya. Eventuellt kan man unna sig ett par finskor också. Det är först de senaste åren som jag har börjat ha fler än ett par vardagsskor. Men jag använder fortfarande begreppet ”unna mig” om jag köper nya skor, en tröja eller vad som – för det är ju lyxigt…?

Och så mina föräldrars bråkande. Detta konstanta skrikande och underminerande av varandra. Ingen lojalitet, bara anklagelser och bitterhet. Misstro. Pappas skrikande på mig, alla gånger han skrikit åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Det värsta var nog ”det är ingen som vill ha en kärringjävel som tror att hon vet allt”.
Mammas svarta ögon när jag inte gjorde som hon krävde, eller som omgivningen kunde tänkas kräva. När jag svarade emot. När jag stod upp för mig själv.

En gång sa terapeuten ”tänk så här; att den flickan som fått höra allt detta och växa upp med allt detta – vad tror du händer med henne när hon hamnar på en ickefunktionell arbetsplats?”. Då brast det för mig. Jag förstod så mycket mer, jag är konstant beredd och rädd för att få skulden för något.
Som jag skrivit förut så vet jag att många skämtar om och stör sig på mina kontrollbehov – men gissa tre gånger varför jag har dem?

Men terapeuten började nysta i detta och jag hade väldigt gärna fått fortsätta med henne. Jag litade på henne mer än någon jag träffat förut. Men, landstinget säger nej (och jag kan inte boka henne själv).
I alla fall så kände jag mig starkare efter sessionerna med henne. Jag vågade tro att jag var värd något. Att jag också får ta plats.
Då åkte jag till mina föräldrar. ”MEN VARFÖR?!?” tänkte både jag, Sambon och alla andra. Därför att det lilla barnet fortfarande vill ha föräldrar som bryr sig. Jag vill fortfarande få höra att de är stolta över mig, att de längtar efter mig. Att de … älskar mig? Men, det har de aldrig sagt och kommer aldrig att säga. Och jag åkte hem igen till Sambon och kraschade. Jag är så förtvivlat avundsjuk på er med bra föräldrarelationer.

Så…jag förstår mer och mer varför jag mått så dåligt så länge. Jag förstår att jag kanske alltid kommer att dippa. Men det jag ska försöka komma ihåg är att det finns anledningar och det är inte mitt fel.
Inte.
Mitt.
Fel.

Jag stod alltså där på färjan till Danmark och insåg att jag måste börja om. Allt från att minnas inställningarna på min kamera till att stå upp för mig själv. Och jag åkte båten till Skagen, vi sjönk inte. Sambon sa ”men vi kan sitta här inne om du vill” men jag svarade att jag skulle stå där ute och se de läskiga svarta vågorna. För jag måste.
Jag klarade det.

Och jag klarar så mycket tack vare min Sambo och mina vänner. Det fantastiska bröllopet i midsommar var bättre än jag ens vågade drömma om. Kärlek och vänner i en enda varm röra hela midsommarhelgen – underbart. Energitankarna fylldes på.
Och vår resa till Skagen. Det regnade och blåste men så vackert. Jag och Sambon. Den allra dyrbaraste jag har. Hans varma hand i min kan få mig att göra vad som helst.
Så har veckorna rullat på; vänner, ljusa sommarkvällar, relaxstolar på balkongen, sömn ibland, bad. Vi har varit mycket här hemma för oss själva men också träffat vänner. Vi besökte också hans föräldrar en sväng och att hälsa på dem är att få en kärleksbomb över sig varje gång. Idel vänlighet, sjuk humor och kloka ord hela tiden – de är väldigt viktiga för mig.

Min kropp mår OK, mitt knä mår bättre (ska till ortoped i slutet på september) men jag får fortfarande hugg som får det att svartna för mig. Jag tror att jag inte slipper undan en operation.
Min reumatism lurar, jag har haft stora problem med inflammationer ett tag men jag försöker ta tabletter och inte jaga upp mig. Senare denna månad ska jag på en stor kontroll hos min reumatolog för att kolla upp hur min sjukdom härjat vidare med min kropp (jag får böja, vrida och vända på mig och så mäter de alla vinklar för att se hur stelheten sprider sig).

Och så… ska jag börja jobba igen! Efter ett antal hemska samtal med F-kassan där jag till slut anklagades för att ”det är något lurt med dig” insåg jag att jag måste styra upp detta själv. Jag VET att jag sagt och känt att jag inte vill jobba inom skola/förskola men jag hittade en tjänst på en skola väldigt nära mig, förskoleklass. Skolan har gott rykte, jag fick väldigt bra intryck av rektor och biträdande rektor och jag sökte och fick det!

Allt hände på mindre än en vecka runt midsommar; jag sökte tjänsten måndag em, blev uppringd tisdag och satt på intervju onsdag fm. På torsdagen när vi var på väg till bröllopet ringde biträdande rektorn och sa att de var MYCKET intresserade av mig men att de har en policy att alltid prata med senaste chefen (jag hade inte honom som referens över huvud taget). Det här var som sagt före midsommar så jag förklarade att jag skulle leta upp hans nummer och återkomma måndag efter helgen. Under intervjun hade jag också förklarat att jag hade varit sjukskriven för utmattningssyndrom på grund av arbetet och jag upprepade att jag inte hade pratat med honom sedan december 2014. Vi lade på och jag fick ett psykbryt i bilen och tänkte att allt var över. Sambon och jag funderade på ifall jag skulle leta reda på chefens nr där och då men till slut bestämde jag att strunta i detta och istället fokusera på bröllopet.
På måndagen efteråt letade jag reda på hans nummer och jag lovar, jag skakade. Jag förstod att jag inte ville/kunde prata med honom men jag messade honom och förklarade att en person skulle ta kontakt med honom för referenser. Och inom en timme hade jag bitrände rektorn i telefon igen och hon berättade att han gett mig STRÅLANDE referenser…. Jisses.

Jag hade kunnat fortsätta leta jobb men det finns en gräns för allt. Nu valde jag att tacka ja till detta, dels för att ha en konkret plan och dels för att få in lite pengar. Jag har inte berättat för f-kassan, min handläggare där lär fortsätta säga dumheter. A-kassan i sin tur kräver att jag söker jobb hela tiden fram tills dess att min anställning börjar – härlig regel NOT! Vilka arbetsgivare vill ha någon på halvtid ett kort tag mitt i juli?

Jaja, jag tror inte att mina strider med varken f- eller a-kassa är över. Det skulle inte förvåna mig om jag blir återbetalningsskyldig för något…

Men jag har i alla fall ett jobb igen.
Jag har min Sambo.
Jag har mina vänner.
Jag har min kör.

Jag börjar om. Igen.
Jag är livrädd.
Men jag är också klokare.

 

Det är måååååndag morgon…

I fredags fick jag ett brev från ortopeden; jag är kallad på återbesök. Den 27 september. Det skulle ske i juni…
Jag förstår att jag inte är högprioriterad men seriöst, 27 september. Då har jag gått med trasslande knä i 1,5 år.

Jag vet inte men…kan vi inte ge oss nu? Kan jag få ett positivt besked av något slag? Jag förstår att jag kan verka gnällig och trött men va tusan…

I början av min sjukskrivning beskrev jag min vanmakt över allt så här:

Tänk dig att det är vinter och att det snöat massor. Tänk dig att du sitter i en bil som du inte sopat av ordentligt men du kör ändå fruktansvärt fort. Så plötsligt tvärstannar du och all snö som låg på taket åker ned framför vindrutan. Du ser ingenting. Dina små små vindrutetorkare kan inte heller få undan all snö. Snön blockerar också dörrarna, du kommer inte ut. Du är helt fast.

De senaste veckorna har jag upplevt att snön är kraftigt decimerad, bilen har startat. Jag kan också lämna min bil ibland, hämta energi någonstans för att försöka få den att starta igen. Men det behövs så väldigt lite för att den ska lägga av. Så väldigt lite. Till exempel att få ett brev att jag ska på ett återbesök 27 september.

Jag har också fortsatt ha bisarra samtal med Försäkringskassan. Kontentan är att de tycker att jag inte kan söka egna jobb eftersom min läkare skrivit på intygen att jag har utmattningssyndrom. Jag måste ingå i grupper för ”de som också inte kan jobba”.
Jag vill jobba, jag vill hitta en arbetsplats – ska inte det premieras? Varför måste jag ingå ett träningsprogram som eg kostar mer pengar för staten än att jag faktiskt hjälper till att dra IN pengar till staten? Det är så bisarrt.
Och försäkringskassekvinnan talar till mig som om jag är en väldigt, VÄLDIGT, korkad person.

Nej, just idag är jag inte stark. Men jag hade en bra helg; körfest på fredag inkl övernattning på hotell och hotellfrukost :-). På lördag unnade jag och Sambon oss några drinkar och en middag på stan – så fantastiskt gott, vi hade väldigt roligt. Skönt att också få tid till varandra och vara lite smålulliga och knasiga. Helgen som kommer gör han och hans orkester i flera dagar och då har han totalfokus på det (vilket jag förstår, jag är likadan vid konserter och gig). Så det var härligt att få en lördagkväll tillsammans 🙂

Funktionshindrad.

Jag trodde jag gick mot något bättre – det var fel. De senaste veckorna har varit så påfrestande och jobbiga på alla vis.

Arbetsförmedlingen: jag kallades på möte (visste inte varför) men gick dit. En kvinna talade om för mig att jag visst visste varför jag var där. Då såg jag att hon viftade med ett sjukintyg från min stressrehab (japp, samma som slutade i mars) och NU skulle vi prata om det. Mötet slutade med att jag numera klassas som ”funktionshindrad” i arbetsförmedlingens register. Jag frågade försiktigt vad som ryms i deras kategorier och jag är då med i den för ”psykiskt funktionshindrade” tillsammans med bipolära, lägre intelligenskvot samt allmänt blandade dårar (sa hon inte, men det lät så).
Vi pratade framtid och forntid och det är häpnadsväckande hur lite empati som ryms i byråkrati. Jag förstår att det är en motsats men… häpnadsväckande!
Vi skulle höras igen efter sommaren när jag vet mer om min knäskadas ev operation.

Försäkringskassan. De får mig att gråta floder. Jag har precis tömt Amazonas på sitt vatten. Sedan JANUARI har jag försökt nå min handläggare och nu har vi kontakt (alltså idag pratade vi för första gången). Och hon var inte heller en glad gamäng utan jag fick veta att mina sjukintyg är konstiga och att jag är ineffektiv. Jag har varit sjukskriven på 75% för länge (sedan i höstas – MEN DET VAR JU PÅ GRUND AV ATT EN HELT ANNAN LÄKARE PLÖTSLIGT BESTÄMDE DET!) och nu måste jag jobba ”jag ser i mina papper att du gör ingenting. Du är väldigt ineffektiv”. Jag försökte förklara att jag aktivt söker jobb men då svarar kvinnan att ”jag har pratat med din dr och hon säger att du inte kan söka jobb, du är för sjuk”. Så de vill ha in mig i ett program för andra ”som inte orkar med livet” (hennes ord, inte mina) för att träna på att komma ur depressionen.
Jag försökte upprepade gånger tala om för henne att jag inte är deprimerad men då sa hon ”du måste lyssna, jag har talat med din dr!”. Det var bisarrt, i 35 minuter fick jag veta att jag är sjuk, rädd, ineffektiv, jag kostar massor med pengar och mina sjukintyg är konstiga.
Jag förklarade att jag vill tala med min dr vad som egentligen har sagts innan jag svarar ja eller nej. Jag förklarade vidare att jag visst söker jobb men då sa hon ”hur många timmar sitter du varje dag?”
Berättade även om mitt möte med Arbetsförmedlingen och vad de sagt och då säger hon – representanten för Försäkringskassan – att ”vi har en egen arbetsförmedling för de som inte kan göra något”. Jag vet inte men…det kanske finns andra sätt att uttrycka sig på – eller…?
Hon godtar inte heller min knäskada eller reumatism för de står inte på aktuellt läkarintyg.

Arbetssökande: jag försöker – men vad ska jag göra?

Knät: gör ont. Ny sjukgymnast – igen – imorgon.

Reumatismen: visar sitt fula ansikte just nu genom att låta min kropp vara konstant trött och gnisslig.

Ekonomin: är körd. Jag tackar nej till alla roligheter, jag har inte råd. Förra veckan fick jag två burkar BodyButter från Bodyshop av en vän (jag hade beställt dem) och då grät jag. Så pinsamt men jag är så tacksam. Och min hud är numera mjuk och fet igen 🙂
I helgen är det konsert med kören. Roligt men också förenat med utgifter men jag har försökt vara krass – jag har inte råd att köpa mängder av roliga accessoarer denna gång. Jag unnade mig en ny reaklänning i april, den får duga (den är kanske inte helt rätt färgmässigt men jag får väl rocka desto mer så att jag passar in).

Psykoterapin: är tuffare än allt jag någonsin gjort. Vi är inne och gräver i minnen som leder vidare dit jag inte vill vara. Jag förstår, inser och sörjer mitt liv. Jag ser mönster hur jag alltid låtit andras behov och önskemål få styra framför mina. Jag ser också hur mina föräldrars dysfunktionella beteenden visar sig i mina relationer. Och jag ser hur allt skit jag varit med om påverkar mig än idag. Jag är hela tiden livrädd att andra ska skratta åt mig (min pappa brukade reta upp mig och sedan skratta åt mig när jag grät. Alternativt så bara skrattade han åt mig för att jag var fel på alla sätt) och jag är så orolig för hur jag ska få alla att låta mig vara med och passa in (mamma har alltid sagt ”men vad ska andra tycka om du gör si eller så?”).
Jag och psykoterapeuten pratar tillit (jag utgår från att jag ska bli sårad av folk), om skuld (hur det än är känner jag en skuld för Bodybutterburkarna) och om rädsla. Rädsla att bli lämnad, övergiven, utpekad och dömd.
Jag har aldrig hört mina föräldrar säga ”jag älskar dig” till varandra och de har definitivt aldrig sagt det till mig eller min bror. Jag säger det inte heller till de i min närhet; kanske är det den yttersta sårbarheten som inträffar. Jag har sagt det till mina brorsöner, tyst, när de sov. Jag har sagt det tyst till min Sambo.
Jag hade ett helvete i skolan. Jag har träffat på väldigt fel killar. Jag har utnyttjats. Jag har hotats i mitt arbete. Jag har blivit uthängd i mitt arbete.

Livet: suger. Jag tappar alltmer lusten till allt. Igår grät jag massor och min Sambo försökte både peppa, stötta men också ge sin syn på saken och det gick åt helvete alltihop. Jag grät ännu mer och allt kändes så jävla sårbart. Jag sårade honom liksom han sårade mig och det får bara inte hända – han är det viktigaste för mig ❤

Plumplördag: det finns bra saker också. In förra helgen bjöd vi över två nära vänner. Jag sa till och med i inbjudan att ”jag vill bara sitta vid köksbordet, dricka lite vin och snacka skit”. Så det gjorde vi, i flera timmar. Vi pratade mat, vi spelade plump, vi skrattade och jag fick leka att allt var bra. Där och då. Tack, tack, tack – ni vet vilka ni är.

En annan bra sak är ju den där kören. På lördag är det konserter och det känns bra. Jag är inte nervös, jag vill bara att det ska bli lördag eftermiddag och konsertstart.
Och där ska jag stå i min lila klänning och jag ska försöka leverera ett solo. Och för mig som kämpar med att att bli utpekad, dömd och absolut inte tycker om sig själv så anmäler jag mig varje konsert till solo. Det är mitt sätt att säga ”FUCK YOU” till alla spöken. Igår på genrepet fick jag dessutom stå bredvid en av mina favvissopraner – jag hoppas att det blir så på lördag också. Hon är glad, har skön energi och jag har extra roligt när hon står bredvid mig.

Nu ska jag gå och snyta mig. Försöka piffa till mig, Sambon jobbar extra länge idag, sedan kommer han hem – och då ska han få blommor. Idag är det nämligen fyra år sedan vi flyttade ihop ❤

Små steg eller stora kliv

Jag har den senaste tiden tänkt allt mer att jag måste bryta min sjukskrivning och försöka få tag på ett jobb på deltid för att vi ska in pengar. Vi fick ihop pengar till sprutan så det löste sig förra månaden i alla fall – så nu har jag frikort ett år till. (Gränsen för frikort går vid 2400 eller liknande och det fick vi ihop. Men jag är glad att jag får frikort – eg kostar en spruta 13 000…)

Men i alla fall, idag träffade jag min dr. Vi hade ett bra samtal kring min situation här och nu men också hur jag kan förändra den. Hon, liksom jag, är häpet irriterade/förvånade att Försäkringskassan inte ens hört av sig till mig. Istället vandrar jag runt och vet inte riktigt vad jag får eller inte får göra.
I alla fall har vi kommit fram till följande; kommande månad är jag fortsatt sjukskriven 75% och arbetssökande 25% – och jag ska kolla om jag kan hitta något. Om jag hittar något på 50% uppmanade hon mig att söka ”då kontaktar du mig, jag ändrar din sjukskrivning och du provar att jobba. Går inte det ändrar vi din sjukskrivning igen”. Jag frågade vad skillnaden är mot arbetsträning och det är att vid arbetsträning får en arbetsgivare inte ställa några krav på mig. Å andra sidan får jag inga pengar heller.

Jag är skiträdd att jobba igen. Jag är rädd för att träffa arga människor, att träffa slita ut mig, att få mer ont i knät. Men just nu har jag inget val – jag och Sambon måste få in pengar. Jag orkar inte längre fundera på ifall jag får köpa strumpor eller underkläder en månad…
Men små steg. Små steg.
Hon sa också ”jag vill inte ta ner din sjukskrivning på 50% direkt – det ställer mer krav på dig mentalt än du tror.”

I helgen var det körhelg. SÅ VÄLDIGT ROLIGT – men jag är så trött efteråt. Dels en traditionell förkylning (vi smittar alltid varandra, haha), dels allergi och trötta trötta leder. Men jädrar som vi jobbade i helgen. Konserten blir bra, galet bra. Högt tempo – jag måste försöka höja mitt flås rejält för att orka göra två konserter på raken. Det är en sak att dansa men att sjunga samtidigt -puh… Hoppas också kunna ramla över lite roliga kläder jag kan använda så att jag slipper shoppa. Ska fundera lite 🙂
Körhelgen visade mig också att jag inte orkar med saker på heltid…
Men…
Körhelgen visade mig också än en gång hur oerhört viktig kören är för mig. Jag träffar de här 30 människorna några timmar i veckan och den sociala biten är så viktig.

Jag träffar också min psykoterapeut en gång i veckan ungefär och det är jättejättejobbigt. Hon rotar verkligen runt i huvudet på mig. Sätter fingrarna på mitt beteende, mitt agerande och jag gråter. Jag kan inte gå in på allt, inte ens här, men det handlar om min uppväxt och beteenden jag lagt mig till med ända sedan jag var liten. Alltid beredd på bråk, alltid tvingad att ”ha koll och ta ansvar”, alltid tvingad att anpassa mig efter andra – det som händer med den vuxna jag är kopplat till barnet som aldrig fått vara barn… Låter kanske flummigt men det är så träffande.

Jag tänker att det måste fram och ut, jag måste våga titta på den här skiten. Vända stenarna. Våga säga vad jag vill här och nu.

Positiva tankar; det är sol, jag har nykokt kaffe, ikväll är det kör, imorgon lunch med en vän, maj börjar snart (älskar maj – men den brukar alltid rusa förbi!) och i juni är det både konserter och bröllop för kära vänner.

 

 

 

Bittert

Jag vill inte vara bitter. Jag har vuxit upp bland bittra, arga människor och jag vill inte vara som de är. Men just nu får jag kämpa för att hålla mig uppe.

Såhär; jag slutade på rehab 4/3. Från rehab fick jag veta att en epikris skulle skrivas, alltså ett slutord/en sammanställning om mig där var och en av mina behandlare skulle säga vad de tyckte jag behövde för fortsatt rehabilitering ”ute i vanliga världen”. Den här epikrisen har fortfarande inte skickats till mig (trots påtryckningar) men jag vet att det som de rekommenderar är

• fortsatta träffar med psykolog
• fortsatt sjukskrivning
• arbetsträning för att inte gå tillbaka till vardagen i för högt tempo
• kontakt med både arbetsförmedling och försäkringskassa
• sjukgymnastik med fortsatt uppbyggnad av knät

Men så här ser inte mitt liv ut just nu. Det ser ut så här;

• idag ska jag träffa en psykoterapeut för första gången. Hon sa ”vi får väl se om du behöver mer än en gång”.
• fortsatt sjukskrivning; ja förvisso. Men under protest från min dr.
• arbetsträning… vad ska jag säga. Jag vet ingenting! Jag hör ingenting från varken försäkringskassa eller arbetsförmedling och min dr sa ”ja jag har ju inte tid att sitta och ringa runt”. Men jag får inte jobba vanligt heller (för jag ska ju arbetsträna) utan jag går här som ett djur i en bur.
• kontakt med arb.förm och f-kassa. NEJ, NEJ och åter NEJ. Arbförmedlingen har jag kontakt med men de hänvisar till f-kassan. Men f-kassan har helt försvunnit, jag hör INGENTING från dem. I N G E N T I N G. Däremot fick jag idag (via appen) veta att de sänkt min sjukpeng och att jag nu får 4000 kr i månaden. Jag vet inte varför, jag har ingen kontakt hos dem (min handläggare har ju bara försvunnit) och jag vet ingenting. Hur jag ska kunna förmedla detta till min sambo vet jag inte. Senast igår var han förtvivlad över ekonomin. Men jag får fortsätta stryka saker. Körhelg står näst på tur att ställa i. Jag har också två KENTbiljetter jag kan sälja.
• sjukgymnastik. Efter ett år av många olika bud har jag nu en ny sjukgymnast och han vill inte ta det lugnt. ”Vi ska utmana knät” säger han och vickar på mitt ostadiga knä. Så nu ska knät utmanas – och jag är rädd för allt. Jag har inte råd att bli sjukskriven längre ifall knät måste opereras

Så… jag gick på rehab i 16 veckor. Sedan slängdes jag liksom ut i en vardag där alla säger att jag MÅSTE JOBBA – men jag får inte.

Jag känner mig väldigt skyddslös, frustrerad och ledsen just nu.

Eftertankens kranka blekhet

Mötet med min nygamla läkare i tisdags ställde till det i skallen. Jag har funderat och grubblat i två dagar nu.
Det som främst upptar mina tankar är

• att smärt- och stresscenter var en sån holistisk trygghet. Vem jag än träffade var de pålästa om HELA mig och HELA min problematik.
• GAD. Det var ingen som sa detta till mig rakt ut. Mer underförstått och nu står det i min journal. Och jag förstår det, jag vet att jag är mer än ”lite orolig”. Men, hur går jag vidare med detta?
• att jag känner mig som en belastning. Min nygamla läkare sa att jag måste börja jobba. Hon frågade flera gånger om jag inte ändå kan försöka jobba på förskola/skola. Att jag gått hemma för länge… Jag vill jobba men i väldigt liten utsträckning. Jag upplever det som om jag är utlämnad till andras bedömning; läkare, F-kassa, arbetsförmedling.
• hur tusan ska mitt liv se ut. Vad har jag presterat? Vem är jag? Just nu en arbetslös blodsugare känns det som.

Nej, idag är ingen bra dag och jag vet inte hur jag ska komma ifrån mitt egna ältande.

”Nu var det slut” som elefanten sa

4/3 var min sista dag som inskriven vid stress- och smärtcenter. Så…är jag frisk nu? Mår jag bra? Ska jag börja jobba?

Nej. Jag är inte frisk. Det har tagit mig mer än ett år att säga detta men jag är sjuk. Men jag mår bättre. Jag använder mig fortfarande av liknelsen med bilen. Har jag inte berättat om den?
Jo så här, förra året när jag försökte beskriva för vänner hur extremt vilsen och förvirrad jag var så sa jag så här; ”det är som om jag kört en bil jättejättefort och på bilens tak har det legat ett tjockt lager tung snö. Plötsligt kraschar bilen in i något, det blir tvärstopp och all snö från taket har åkt ned framför vindrutan. Jag ser ingenting, jag kan inte kliva ur den tillknycklade bilen och vindrutetorkarna kan inte få bort all snö hur mycket de än försöker”.

Jag sitter fortfarande kvar i bilen. Den skakar fortfarande av kollisionen, men inte lika mycket. Jag har fortfarande kvar snö på vindrutan men lagret är tunnare och jag ser att det snart kommer vara helt borta på sina ställen. En dag kommer jag också att få upp dörren och kunna kliva ut. Men inte ännu.

Idag träffade jag min husläkare. Hon som fanns där för ett år sedan (men sedan själv skadades i en trafikolycka). Det var konstigt, jag har de senaste månaderna träffat läkare/psykolog/arbetsterapeut/sjukgymnast som alla varit så inlästa på mig och var jag befinner mig. Hon idag hade inte ens kollat i journalen och det kändes som om jag fick berätta om allt. Men sen knapprade hon runt i journalerna och plötsligt sa hon ”men här står det ju massor…”. Ja, det gör det. Massor.
Jag ska få fortsatta samtal med psykolog, däremot har jag sagt nej till den psykolog jag hade på vårdcentralen för ett år sedan. Det hjälpte inte så mycket att prata med honom en timme var sjätte vecka. Får se var jag hamnar nu…

Jag har fått ännu en ny diagnos också; GAD. Så nu har jag utmattningssyndrom, reumatism, dumma knät och GAD. Undrar om jag kan få mängdrabatt.
Det känns inte som en överraskning med GAD. Jag har hört talas om denna diagnos och jag vet ju vilken ångest och oro jag har i kroppen. Har och har alltid haft; jag har ju sedan liten flicka fått veta att jag dels alltid måste ta hand om min lillebror, och sen all mobbing i skolan och att alltid se till att alla andra är nöjda. Inte konstigt om jag har ångest.

Ang knät träffade jag min nye sjukgymnast igår. Han verkar bra. Han gick igenom min kropp och han visste vad mina olika diagnoser innebär (verkar det som). Han kollade, klämde, frågade och så bad han mig lägga mig på en brits. Därefter sa han ”nu ska jag trycka på några ställen och du får säga hur det känns…”. Och jag grät, han tryckte på olika ställen på mina benmuskler och det gjorde så jädrans ont. Men, som jag förstår, en lång tids snedbelastning skapar oreda på alla sätt.

Så…hur mår jag? Jo, tack för frågan. Jag mår OK. Det är en ljusare årstid. Jag har mitt skyddsnät. Fåglarna sjunger.
Jag är allmänt förvirrad över hur de närmaste veckorna kommer att se ut men jag försöker att bara tänka på en sak i taget. Bra saker. Till exempel; på lördag ska jag för första gången se en Melodifestivaltävling live. Ikväll är det kör. Nästa vecka fyller K år (och jag ska försöka gå i alla hennes trappor – jag menar, hon har utlovat tårta) och på kylskåpsdörren hänger en bröllopsinbjudan 🙂

 

1årsjubileum.

Det är mer än ett år sedan jag lämnade arbetsplatsen där chefer hängde ut mig och andra och där ”kunder” indirekt hotade de som stod emot. Mer än ett år sedan som jag och sambon kom överens om att jag skulle vara hemma i några månader för att återhämta mig och sedan söka jobb igen. Mer än ett år sedan som jag var så rädd för att möta vissa människor eftersom jag inte visste vilken del av historien de hade hört.
Och det är ett år sedan jag satt på vårdcentralen och min läkare sa ”du är utmattad. Du är sjuk. Du behöver hjälp”.

Och det är ett år som förändrat så mycket – eller?

De senaste månaderna har jag varit inskriven vid stressrehabilitering. Ibland har jag tänkte ”men det här ger ju ingenting, det här fattar jag väl!”. Men så, de allra flesta andra dagar, har jag fått insikter om mig och mitt beteende genom hela mitt liv.
Det är ingen lätt resa att göra. Den tar på krafterna – och det här är bara början.

På ett sätt är det också en befrielse. Jag förstår att mina beteenden har skapats på grund dåliga relationer runt mig. Mina föräldrar, min skoltid och vissa personer jag träffat. Jag har alltid fått veta att jag inte duger.
”vad tror du andra säger om du sänker dina betyg? Vad ska folk tänka om dig?”
”du är så jävla ful – kan du inte bara dö?”
”frökens lilla plugghäst…du får välja, vill du ha en smäll eller ska vi låsa in dig på toaletten?”
”det finns ingen som vill ha en kärringjävel som dig!”
”sluta vara så jävla stolt och tro att du vet en massa!”
”om du inte gör som jag vill så lämnar jag dig”
Jag har hört dem alla. Vissa flera gånger.

Och när någon med denna ryggsäck kommer till en dålig arbetsplats då blir det kaos. För jag är ju van att försöka reda ut allt. Att ställa upp. Att ordna. Att täcka för andra.
För mig har det aldrig varit naturligt att säga ”vet du, jag vägrar att arbeta med 20 ungar själv” – jag har opponerat mig men i slutändan alltid löst det. Allt för alla andra – vad blev kvar till mig?

Under rehab har jag ingått i en KBTgrupp där vi samtalat kring olika saker. Det har varit en sorglig upplevelse men också tragikomiskt – mitt i allt elände har vi ibland skrattat med varandra. Och jag har gråtit för mig och för de andra – hur blev det så här? De sju personerna som jag suttit i små rum med har förstått mig mer än någon annan jag mött. Men nu är gruppen över. Det är skönt på ett sätt men också skrämmande, under 10 tillfällen har de varit en trygghet. Jag bryr mig väldigt mycket om dem allihop och jag önskar dem allt gott.

En sak vi talat om mycket är gränssättning och respekt för våra egna behov. Jag fick tidigt lära mig att ”man måste ställa upp för andra, vad ska de tycka om du inte….” Under senaste veckan har jag ställts på prov hur mycket jag kunde säga nej. Låt oss säga; jag behöver öva mer.
I min kör hamnade jag rakt in i en situation som jag fullständigt missbedömde. Mitt ansvar låg i att vara en kontaktperson för en grupp. Efter ett tag visade det sig att det fanns smolk i gruppens bägare. Jag försökte bolla och hjälpa till och plötsligt hör jag mig själv säga till en person ”vet du, jag tar över det här och kollar vad som egentligen har hänt”. För jag ville ju bara hjälpa till… Och jag trodde jag redde ut det hela – men snöbollen fortsatte rulla.
Jag blev först arg men sedan så ledsen. Vad tusan var det som hände? Och hur hamnade jag i mitten? Jag ville ju bara hjälpa till, istället hamnade jag i en sits där jag inte helt kunde rentvå mig själv utan att hänga ut andra. Men jag funderade och kände att jag, för min egen skull, behövde vara tydligare. Jag fattade ett beslut, var tydlig och satte en gräns – och sedan fick jag dåligt samvete. ”Men vad sa jag nu… borde jag kanske ha gjort så här…?” Jag har en del att jobba på…

Igår träffade jag två goda vänner och vi pratade om vad som ger och tar energi. Jag har blivit väldigt medveten om vilka personer som ger mig energi. Det senaste året har visat mig vilka personer som bryr sig på riktigt – och det har förändrats. Det finns de som fortfarande inte kan förstå eller lyssnar till hur jag mår.
Men de vill jag inte fokusera på – jag vill fokusera på de som verkligen stöttat mig. Jag är så väldigt väldigt tacksam för allt ni gör och säger. En del av er läser här, andra inte.

Snart är min rehabsession slut. Jag är inte frisk. Men jag mår bättre 🙂

 

 

 

Att bli stressad av stressrehabilitering…

Nu har jag varit vid smärt- och stresscenter i några veckor. Jag deltar i en utmattningsgrupp och en mindfulnessgrupp, utöver detta träffar jag sjukgymnast, psykolog och arbetsterapeut. Dessutom ”ska” jag delta i olika föreläsningar.
Jag är helt slut. Det spelar ingen roll att jag ”vet” att detta är bra för mig, det tär på mina små krafter.

Och det är bra grupper; jag känner redan en trygghet i utmattningsgruppen och jag litar på de människor jag är tillsammans med. Det är en sak att berätta vad vi gör (utan att hänga ut någon) men för andra att förstå… – det här kan bara förstås helt av någon annan som deltar.
Varje session har ett tema och utifrån det analyserar vi oss själva, omgivningen och bollar tankar och försöker tänka annorlunda. Ledarna introducerar nya sätt att tänka och är noga med att aldrig säga att vi gör eller har gjort ”fel”. Men det behövs inte – vi tänker det själva.
Vi berättar.
Vi lyssnar.
Vi ler igenkännande med sneda leenden och sorgsna ögon.
Vi gråter.

Våra gruppledare sa vid första tillfället ”ni kommer att må sämre under en period” och det stämmer. Jag är liksom helt orkeslös men försöker ta mig till varje inbokat möte. Och det är många – denna vecka har jag varit till stresscentret varje dag. Ska dit senare idag också men ska då prata med dem och se om jag kan flytta fram morgondagens möten.

FÖR, på lördag är det dags för konsert med min kör och det ska jag också hitta energi till. OCH efter konserterna är jag bjuden på 40årsfest hos en vän. Jag vill jättegärna gå men jag förstår att jag måste se hur jag mår efter konserterna…

Så vad är bra just nu? Ganska mycket – stresscentret är bra även om jag aldrig hade förstått hur mycket det skulle ta på krafterna.
Att jag/vi har fina adventsstjärnor är också bra. Och julmusik är bra.

Men jag längtar efter snö!

Jag är inte ensam

Nu har jag börjat på smärt- och stresscenter (som det heter). Jag är antagen på det ”stora” paketet; i 16 veckor ska jag gå på föreläsningar, gruppträffar om utmattningssyndrom och även en del gruppträning kring mindfulness. Jag ska även till en början få träffa psykolog individuellt några gånger men denna rehabilitering sker primärt i grupp.

Igår hade vi första träffen med utmattningsgruppen. Vi presenterade oss för varandra och sedan pratade vi kring sjukdomen; hur kan den se ut och hur bemöts den. En av gruppledarna visade upp de sex kriterier som sjukvården går efter när den möter en patient ev är utmattad. Om du överensstämmer med fyra av sex kriterier är du utmattad – jag uppfyllde alla sex.
Efter detta pratade vi om hur sjukdomen tett sig för oss och jag kunde gråtit av glädje (mitt i allt elände). Jag är inte ensam! Vi kände igen oss i varandra och vi kunde berätta om (nästan) allt vi tänker och gör. Jag har tappat all tilltro till mig själv och har ett ständigt pickande och tickande i kroppen att jag aldrig duger/kan vila – en annan har utvecklat ljudkänslighet, en tredje hade dragit sig undan från social samvaro.

Vi pratade också om omgivningens reaktion på oss. Hur anhöriga ställer sig. Hur vänner beter sig. Hur klumpiga (men kanske välmenande) kommentarer kan slå ner oss för en hel dag/vecka. Och tröttheten som segrar och energin som slås ut – och det kan INGEN förstå som inte haft denna sjukdom. Det är en förlamande trötthet som lägger som en vidrig blöt filt över hela dig och tynger ner dig. Och ju längre du ligger, desto mer sipprar tröttheten över dig.

Nåväl. Nu ska jag inte fastna i det än mer för idag. Jag ska iväg och träffa sjukgymnasten på mottagningen. Hoppas de fått svar från MR som jag gjorde på mitt knä i lördags.