”Nu var det slut” som elefanten sa

4/3 var min sista dag som inskriven vid stress- och smärtcenter. Så…är jag frisk nu? Mår jag bra? Ska jag börja jobba?

Nej. Jag är inte frisk. Det har tagit mig mer än ett år att säga detta men jag är sjuk. Men jag mår bättre. Jag använder mig fortfarande av liknelsen med bilen. Har jag inte berättat om den?
Jo så här, förra året när jag försökte beskriva för vänner hur extremt vilsen och förvirrad jag var så sa jag så här; ”det är som om jag kört en bil jättejättefort och på bilens tak har det legat ett tjockt lager tung snö. Plötsligt kraschar bilen in i något, det blir tvärstopp och all snö från taket har åkt ned framför vindrutan. Jag ser ingenting, jag kan inte kliva ur den tillknycklade bilen och vindrutetorkarna kan inte få bort all snö hur mycket de än försöker”.

Jag sitter fortfarande kvar i bilen. Den skakar fortfarande av kollisionen, men inte lika mycket. Jag har fortfarande kvar snö på vindrutan men lagret är tunnare och jag ser att det snart kommer vara helt borta på sina ställen. En dag kommer jag också att få upp dörren och kunna kliva ut. Men inte ännu.

Idag träffade jag min husläkare. Hon som fanns där för ett år sedan (men sedan själv skadades i en trafikolycka). Det var konstigt, jag har de senaste månaderna träffat läkare/psykolog/arbetsterapeut/sjukgymnast som alla varit så inlästa på mig och var jag befinner mig. Hon idag hade inte ens kollat i journalen och det kändes som om jag fick berätta om allt. Men sen knapprade hon runt i journalerna och plötsligt sa hon ”men här står det ju massor…”. Ja, det gör det. Massor.
Jag ska få fortsatta samtal med psykolog, däremot har jag sagt nej till den psykolog jag hade på vårdcentralen för ett år sedan. Det hjälpte inte så mycket att prata med honom en timme var sjätte vecka. Får se var jag hamnar nu…

Jag har fått ännu en ny diagnos också; GAD. Så nu har jag utmattningssyndrom, reumatism, dumma knät och GAD. Undrar om jag kan få mängdrabatt.
Det känns inte som en överraskning med GAD. Jag har hört talas om denna diagnos och jag vet ju vilken ångest och oro jag har i kroppen. Har och har alltid haft; jag har ju sedan liten flicka fått veta att jag dels alltid måste ta hand om min lillebror, och sen all mobbing i skolan och att alltid se till att alla andra är nöjda. Inte konstigt om jag har ångest.

Ang knät träffade jag min nye sjukgymnast igår. Han verkar bra. Han gick igenom min kropp och han visste vad mina olika diagnoser innebär (verkar det som). Han kollade, klämde, frågade och så bad han mig lägga mig på en brits. Därefter sa han ”nu ska jag trycka på några ställen och du får säga hur det känns…”. Och jag grät, han tryckte på olika ställen på mina benmuskler och det gjorde så jädrans ont. Men, som jag förstår, en lång tids snedbelastning skapar oreda på alla sätt.

Så…hur mår jag? Jo, tack för frågan. Jag mår OK. Det är en ljusare årstid. Jag har mitt skyddsnät. Fåglarna sjunger.
Jag är allmänt förvirrad över hur de närmaste veckorna kommer att se ut men jag försöker att bara tänka på en sak i taget. Bra saker. Till exempel; på lördag ska jag för första gången se en Melodifestivaltävling live. Ikväll är det kör. Nästa vecka fyller K år (och jag ska försöka gå i alla hennes trappor – jag menar, hon har utlovat tårta) och på kylskåpsdörren hänger en bröllopsinbjudan 🙂

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s