1årsjubileum.

Det är mer än ett år sedan jag lämnade arbetsplatsen där chefer hängde ut mig och andra och där ”kunder” indirekt hotade de som stod emot. Mer än ett år sedan som jag och sambon kom överens om att jag skulle vara hemma i några månader för att återhämta mig och sedan söka jobb igen. Mer än ett år sedan som jag var så rädd för att möta vissa människor eftersom jag inte visste vilken del av historien de hade hört.
Och det är ett år sedan jag satt på vårdcentralen och min läkare sa ”du är utmattad. Du är sjuk. Du behöver hjälp”.

Och det är ett år som förändrat så mycket – eller?

De senaste månaderna har jag varit inskriven vid stressrehabilitering. Ibland har jag tänkte ”men det här ger ju ingenting, det här fattar jag väl!”. Men så, de allra flesta andra dagar, har jag fått insikter om mig och mitt beteende genom hela mitt liv.
Det är ingen lätt resa att göra. Den tar på krafterna – och det här är bara början.

På ett sätt är det också en befrielse. Jag förstår att mina beteenden har skapats på grund dåliga relationer runt mig. Mina föräldrar, min skoltid och vissa personer jag träffat. Jag har alltid fått veta att jag inte duger.
”vad tror du andra säger om du sänker dina betyg? Vad ska folk tänka om dig?”
”du är så jävla ful – kan du inte bara dö?”
”frökens lilla plugghäst…du får välja, vill du ha en smäll eller ska vi låsa in dig på toaletten?”
”det finns ingen som vill ha en kärringjävel som dig!”
”sluta vara så jävla stolt och tro att du vet en massa!”
”om du inte gör som jag vill så lämnar jag dig”

Jag har hört dem alla. Vissa flera gånger.

Och när någon med denna ryggsäck kommer till en dålig arbetsplats då blir det kaos. För jag är ju van att försöka reda ut allt. Att ställa upp. Att ordna. Att täcka för andra.
För mig har det aldrig varit naturligt att säga ”vet du, jag vägrar att arbeta med 20 ungar själv” – jag har opponerat mig men i slutändan alltid löst det. Allt för alla andra – vad blev kvar till mig?

Under rehab har jag ingått i en KBTgrupp där vi samtalat kring olika saker. Det har varit en sorglig upplevelse men också tragikomiskt – mitt i allt elände har vi ibland skrattat med varandra. Och jag har gråtit för mig och för de andra – hur blev det så här? De sju personerna som jag suttit i små rum med har förstått mig mer än någon annan jag mött. Men nu är gruppen över. Det är skönt på ett sätt men också skrämmande, under 10 tillfällen har de varit en trygghet. Jag bryr mig väldigt mycket om dem allihop och jag önskar dem allt gott.

En sak vi talat om mycket är gränssättning och respekt för våra egna behov. Jag fick tidigt lära mig att ”man måste ställa upp för andra, vad ska de tycka om du inte….” Under senaste veckan har jag ställts på prov hur mycket jag kunde säga nej. Låt oss säga; jag behöver öva mer.
I min kör hamnade jag rakt in i en situation som jag fullständigt missbedömde. Mitt ansvar låg i att vara en kontaktperson för en grupp. Efter ett tag visade det sig att det fanns smolk i gruppens bägare. Jag försökte bolla och hjälpa till och plötsligt hör jag mig själv säga till en person ”vet du, jag tar över det här och kollar vad som egentligen har hänt”. För jag ville ju bara hjälpa till… Och jag trodde jag redde ut det hela – men snöbollen fortsatte rulla.
Jag blev först arg men sedan så ledsen. Vad tusan var det som hände? Och hur hamnade jag i mitten? Jag ville ju bara hjälpa till, istället hamnade jag i en sits där jag inte helt kunde rentvå mig själv utan att hänga ut andra. Men jag funderade och kände att jag, för min egen skull, behövde vara tydligare. Jag fattade ett beslut, var tydlig och satte en gräns – och sedan fick jag dåligt samvete. ”Men vad sa jag nu… borde jag kanske ha gjort så här…?” Jag har en del att jobba på…

Igår träffade jag två goda vänner och vi pratade om vad som ger och tar energi. Jag har blivit väldigt medveten om vilka personer som ger mig energi. Det senaste året har visat mig vilka personer som bryr sig på riktigt – och det har förändrats. Det finns de som fortfarande inte kan förstå eller lyssnar till hur jag mår.
Men de vill jag inte fokusera på – jag vill fokusera på de som verkligen stöttat mig. Jag är så väldigt väldigt tacksam för allt ni gör och säger. En del av er läser här, andra inte.

Snart är min rehabsession slut. Jag är inte frisk. Men jag mår bättre 🙂

 

 

 

Annonser

6 reaktioner på ”1årsjubileum.

  1. Tänk så bra ändå att du faktiskt mår bättre än för ett år sedan! Det måste få ta sin tid, och nu håller jag tummarna för att du fortsätter att må allt bättre ju längre tiden går💕. Snart kommer solen och värmen och piggar upp oss och då unnar jag dig många härliga stunder ute. Kom ihåg att börja med allergimediciner i tid😀
    Kram❤️

    Gilla

  2. Håller tummarna för att det blir bättre och bättre, och att du kan hantera din komplicerade bakgrund bättre i framtiden. Tänk vad bra att du kunde tänka mitt i den svåra situationen du hamnade i med kören att ”hur hamnade jag här och måste jag verkligen göra det här”. Bra framsteg. Och säg nej bara. Åt mig, åt andra, åt vem som helst när det behövs. Jag väntar och frågar tills jag får ett ja, lite som en försmådd friare, ha ha. Jag är imponerad av det du gör och orken du lägger på att bli bättre. Du gör ju ett hästjobb! Kram!

    Gilla

  3. Åh fina du. Tänk vilket år. Du har gått framåt med rak rygg även när vägen inte varit spikrak. Du har alltid ett gott hjärta och ett klokt ord. Och du har vågat be om hjälp. Och vet du? Det är det starkaste som finns. Stora kramar och tack för att du delar med dig! ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s