Att börja om.

 Det var den 11 juli. Jag och Sambon var på väg mot Skagen, en plats jag länge velat besöka. Vi hade bestämt oss för att åka bara dagen innan och jag var förväntansfull. 
På väg till Göteborg och färjan var jag rätt lugn. Funderade på mycket men försökte tänka att allt skulle lösa sig. Men så på den stora bilfärjan brast det. Jag stod på en j-la båt och bölade. Jag grät för att jag var rädd, jag grät för att livet inte blev som jag ville och jag grät för att jag förstod att det nu handlar om att erövra och ta tillbaka.

Det här är en härlig sommar. Mycket har hänt. Jag njuter av solen, men jag är också vaken på nätterna och ältar.
Varför kan jag inte bara få ro?

I juni avslutade jag min samtal med terapeuten, 10 gånger var det jag fick på min remiss – hon utökade det till 12. Hon kom långt in på djupet hos mig. Jag började berätta saker som jag hållit så hårt på. Jag förstod och förstår att mina sjuka beteenden och tankar planterades i mig redan som barn. Jag var stenhårt hållen; ”det finns rätt och fel. Gör rätt annars blir det väldigt pinsamt för oss andra runt dig. Vad ska de andra tro om du försöker göra något annorlunda?” Jag hade inte en chans.
Skam och skuld har fostrat mig och präglar mig hårt ännu; om jag får något av någon står jag i skuld. Jag fick alltid veta att allt i livet var dyrt  och lyxigt och när jag en gång fick ett par moderiktiga, gråa snygga skor så blev jag alltid påmind om att de hade varit så dyra och jag skulle visa så mycket tacksamhet. Aldrig säga emot, aldrig be om något annat ”du får redan så mycket…”. Min Sambo ÄLSKAR skor, han har så många par. Jag har levt i någon sjuk tanke att man har ett par skor som man använder tills de är trasiga – då kan man köpa nya. Eventuellt kan man unna sig ett par finskor också. Det är först de senaste åren som jag har börjat ha fler än ett par vardagsskor. Men jag använder fortfarande begreppet ”unna mig” om jag köper nya skor, en tröja eller vad som – för det är ju lyxigt…?

Och så mina föräldrars bråkande. Detta konstanta skrikande och underminerande av varandra. Ingen lojalitet, bara anklagelser och bitterhet. Misstro. Pappas skrikande på mig, alla gånger han skrikit åt mig att jag inte ska tro att jag är något. Det värsta var nog ”det är ingen som vill ha en kärringjävel som tror att hon vet allt”.
Mammas svarta ögon när jag inte gjorde som hon krävde, eller som omgivningen kunde tänkas kräva. När jag svarade emot. När jag stod upp för mig själv.

En gång sa terapeuten ”tänk så här; att den flickan som fått höra allt detta och växa upp med allt detta – vad tror du händer med henne när hon hamnar på en ickefunktionell arbetsplats?”. Då brast det för mig. Jag förstod så mycket mer, jag är konstant beredd och rädd för att få skulden för något.
Som jag skrivit förut så vet jag att många skämtar om och stör sig på mina kontrollbehov – men gissa tre gånger varför jag har dem?

Men terapeuten började nysta i detta och jag hade väldigt gärna fått fortsätta med henne. Jag litade på henne mer än någon jag träffat förut. Men, landstinget säger nej (och jag kan inte boka henne själv).
I alla fall så kände jag mig starkare efter sessionerna med henne. Jag vågade tro att jag var värd något. Att jag också får ta plats.
Då åkte jag till mina föräldrar. ”MEN VARFÖR?!?” tänkte både jag, Sambon och alla andra. Därför att det lilla barnet fortfarande vill ha föräldrar som bryr sig. Jag vill fortfarande få höra att de är stolta över mig, att de längtar efter mig. Att de … älskar mig? Men, det har de aldrig sagt och kommer aldrig att säga. Och jag åkte hem igen till Sambon och kraschade. Jag är så förtvivlat avundsjuk på er med bra föräldrarelationer.

Så…jag förstår mer och mer varför jag mått så dåligt så länge. Jag förstår att jag kanske alltid kommer att dippa. Men det jag ska försöka komma ihåg är att det finns anledningar och det är inte mitt fel.
Inte.
Mitt.
Fel.

Jag stod alltså där på färjan till Danmark och insåg att jag måste börja om. Allt från att minnas inställningarna på min kamera till att stå upp för mig själv. Och jag åkte båten till Skagen, vi sjönk inte. Sambon sa ”men vi kan sitta här inne om du vill” men jag svarade att jag skulle stå där ute och se de läskiga svarta vågorna. För jag måste.
Jag klarade det.

Och jag klarar så mycket tack vare min Sambo och mina vänner. Det fantastiska bröllopet i midsommar var bättre än jag ens vågade drömma om. Kärlek och vänner i en enda varm röra hela midsommarhelgen – underbart. Energitankarna fylldes på.
Och vår resa till Skagen. Det regnade och blåste men så vackert. Jag och Sambon. Den allra dyrbaraste jag har. Hans varma hand i min kan få mig att göra vad som helst.
Så har veckorna rullat på; vänner, ljusa sommarkvällar, relaxstolar på balkongen, sömn ibland, bad. Vi har varit mycket här hemma för oss själva men också träffat vänner. Vi besökte också hans föräldrar en sväng och att hälsa på dem är att få en kärleksbomb över sig varje gång. Idel vänlighet, sjuk humor och kloka ord hela tiden – de är väldigt viktiga för mig.

Min kropp mår OK, mitt knä mår bättre (ska till ortoped i slutet på september) men jag får fortfarande hugg som får det att svartna för mig. Jag tror att jag inte slipper undan en operation.
Min reumatism lurar, jag har haft stora problem med inflammationer ett tag men jag försöker ta tabletter och inte jaga upp mig. Senare denna månad ska jag på en stor kontroll hos min reumatolog för att kolla upp hur min sjukdom härjat vidare med min kropp (jag får böja, vrida och vända på mig och så mäter de alla vinklar för att se hur stelheten sprider sig).

Och så… ska jag börja jobba igen! Efter ett antal hemska samtal med F-kassan där jag till slut anklagades för att ”det är något lurt med dig” insåg jag att jag måste styra upp detta själv. Jag VET att jag sagt och känt att jag inte vill jobba inom skola/förskola men jag hittade en tjänst på en skola väldigt nära mig, förskoleklass. Skolan har gott rykte, jag fick väldigt bra intryck av rektor och biträdande rektor och jag sökte och fick det!

Allt hände på mindre än en vecka runt midsommar; jag sökte tjänsten måndag em, blev uppringd tisdag och satt på intervju onsdag fm. På torsdagen när vi var på väg till bröllopet ringde biträdande rektorn och sa att de var MYCKET intresserade av mig men att de har en policy att alltid prata med senaste chefen (jag hade inte honom som referens över huvud taget). Det här var som sagt före midsommar så jag förklarade att jag skulle leta upp hans nummer och återkomma måndag efter helgen. Under intervjun hade jag också förklarat att jag hade varit sjukskriven för utmattningssyndrom på grund av arbetet och jag upprepade att jag inte hade pratat med honom sedan december 2014. Vi lade på och jag fick ett psykbryt i bilen och tänkte att allt var över. Sambon och jag funderade på ifall jag skulle leta reda på chefens nr där och då men till slut bestämde jag att strunta i detta och istället fokusera på bröllopet.
På måndagen efteråt letade jag reda på hans nummer och jag lovar, jag skakade. Jag förstod att jag inte ville/kunde prata med honom men jag messade honom och förklarade att en person skulle ta kontakt med honom för referenser. Och inom en timme hade jag bitrände rektorn i telefon igen och hon berättade att han gett mig STRÅLANDE referenser…. Jisses.

Jag hade kunnat fortsätta leta jobb men det finns en gräns för allt. Nu valde jag att tacka ja till detta, dels för att ha en konkret plan och dels för att få in lite pengar. Jag har inte berättat för f-kassan, min handläggare där lär fortsätta säga dumheter. A-kassan i sin tur kräver att jag söker jobb hela tiden fram tills dess att min anställning börjar – härlig regel NOT! Vilka arbetsgivare vill ha någon på halvtid ett kort tag mitt i juli?

Jaja, jag tror inte att mina strider med varken f- eller a-kassa är över. Det skulle inte förvåna mig om jag blir återbetalningsskyldig för något…

Men jag har i alla fall ett jobb igen.
Jag har min Sambo.
Jag har mina vänner.
Jag har min kör.

Jag börjar om. Igen.
Jag är livrädd.
Men jag är också klokare.

 

Sjukgymnast och vänsexa

Jag har bestämt mig för att leta upp en annan sjukgymnast. Det tar emot (som så mycket annat nuförtiden).
Fick nog häromdagen; den sjukgymnast jag haft sedan min tid på rehab har inte skött sitt uppdrag. Jag tittade i min kalender och sammanlagt har vi träffats tre gånger. Dessa gånger har han alltid sagt ”Hur var det nu vi sa med dig..?”. Mao, jag har upplevt att han inte har riktig koll på mig eller mina diagnoser. Han har också dubbelbokat mig (jag har åkt till ett möte bara för att mötas av svaret ”oj, jag har en annan patient nu”) och han har ringt mig ibland för att fråga vilka tider vi har inbokade. Så jag fick nog.
Min kropp värker, höger knät trasslar massor och även vänster – jag behöver hjälp. Har försökt få tag på sjukgymnast men det är inte det lättaste, det är kötider överallt. Dessutom måste jag ha en sjukgymnast som har högkostnadsskydd, jag kan inte betala för behandling. Men jag har lagt ut en efterlysning på Facebook och jag har vänner som jag tror kommer att ge bra förslag. Hoppas jag i alla fall 🙂

Pratade och bollade med Sambon. För dig som läser detta kanske du tänker ”men det är väl bara att byta?” – men det är inte så enkelt. Jag har flera diagnoser; reumatism, skador i och runt knät samt utmattningssyndrom och de samverkar inte direkt  Jag har de senaste åren träffat så många professionella som alla har en lösning och ett ”rätt sätt för mig” – sjukgymnaster som läkare. Det blir till slut stopp på lusten att ännu en gång berätta sin historia.
Jag funderade också hur jag skulle göra med den sjukgymnast jag är inskriven hos just nu, på något sätt ville jag återkoppla. Så jag skrev ett mail till enhetschefen där sjukgymnasten arbetar vari jag förklarade att han (sjukgymnasten) är hur charmig och rolig som helst men att jag hade önskat ett mer professionellt bemötande. Sen fick jag dåligt samvete för att jag klagade.

I övrigt är det massor nu. Häromnatten hade jag en vakennatt på grund av allt som snurrar. Kören har konsert 4 juni och den övar vi/massor inför just nu. Dessutom försöker jag få ihop och upp mitt liv på banan igen. Jag får ofta höra av bekanta som arbetar att ”de har så mycket att göra/det är så stressigt” – men tro mig, att vara långtidssjukskriven är ingen ledighet. Jag har fullt program varje dag med saker som ska göras. Nästa vecka är det rätt galet med många olika möten etc, ser inte fram emot den.

I lördags hade vi vänsexa för en god vän. Hur roligt som helst men också hur uttröttande som helst. Jag tror att alla som var inblandade på något sätt ringde mig på fredag kväll / lördags morgon (för att inte tala om alla mess och mail).  Även om saker jag redan trodde var ordnade av någon annan. Och det är skitsvårt att säga ”nej, men det här skulle — ta hand om, du får kolla med den” även om jag förstår att jag måste bli bättre på att sätta gränser för min egen skull. Men jag kan också välja att se det som att folk tror/vet att jag har koll – men det triggar också mitt kontrollbehov. Well, nu ska jag inte vara inblandad i någon mer vänsexa på ett tag 😀
Under själva vänsexan blev det också mycket promenerande, lite bowling (även om jag försökte att inte böja mig så mycket) och dessutom olyckor där folk gick in i mig eller puttade till mig (varje rörelse/putt som jag inte är beredd på och kan parera gör svinjävlaont helt ärligt) Inte en bra dag för ett skadat knä…  Men på alla andra sätt var det en fantastisk dag med en lycklig brudgum i stålmanskläder, solsken och glada vänner. Jag tycker verkligen, verkligen om mina vänner och allt det här bra väger tyngre än ett surt knä.

Nu lockar solen samtidigt som jag poppar alla bidrag till finalen i ESC imorgon kväll 🙂

Arbetsför? Snarare arbetsskör.

Nu är jag alltså inte sjukskriven på heltid längre. En läkare säger att jag mår bättre. Att jag mår bra av att börja jobba.
Sedan i torsdags har jag inte sovit ordentligt en enda natt. Jag har gråtit och skakat. Jag har bitit ihop för att kunna vara någorlunda ”vanlig” mot Sambon.

Men, jag ska till 25 % söka jobb. Sälja mig. Säga ”hej här är jag!”.

Jag har fortfarande inte fått något sjukintyg från läkaren. Det intyg jag behöver för att visa arbetsförmedlingen att jag ska arbeta till 25%. Det jag behöver för att skicka till försäkringskassan. Det jag behöver för att skicka in till mitt försäkringsbolag. Det  har hon inte skickat. Hon som log och sa ”nu behöver du rutiner”.

Har pratat med Lärarförbundet. Jag grät medan en snäll människa på deras medlemsservice försökte lotsa mig igenom vad jag måste göra idag.

Alltså M Å S T E göra idag. Jag som ska träna på att rensa bort måsten.

Jag gick in på Arbetsförmedlingens sida. Aktiverade min gamla profil. Skulle svara på frågan om jag vill ha arbetslöshetsunderstöd. Jag kryssade ”ja” och då kom en stor ruta upp som sa ”NU ANMÄLER DU DIG TILL JOBB ÖVER HELA SVERIGE”.
Då grät jag igen. Hejdlöst.

Jag ska också ta kontakt med min gamla arbetsgivare för att få olika intyg. Att ta kontakt med dem fick mig att lägga mig i sängen och gråta. Igen. Minnas förra hösten.

Jag förstår också att det är ett mystiskt att jag har två olika diagnoser som jag varit sjukskriven för det senaste året, reumatism och utmattningssyndrom. Det får folk att undra.

Just nu är det väldigt, väldigt lite som får mig att orka fortsätta. Att inte ge upp helt. Jag sitter i ett sånt jävla skruvstäd med pengarna – jag får än mindre pengar nu än tidigare. Enda sättet för mig är att anmäla mig till A-kassan. Och då måste jag aktivt söka jobb. Över hela Sverige. Och det orkar jag inte.

Vill bara stänga av. Gå undan. Men september är dessvärre fullproppad med saker för både mig och sambon. Inga lediga helger.

Men den leende doktorn sa ”nu mår du bättre”.

Frågor/kommentarer du inte behöver ställa;

1. ”Skönt att du får vara hemma – du kan ju göra allt det där man aldrig hinner!”
   Mitt problem är att jag hela tiden gör saker. Att jag måste vara duktig. Att mitt värde ligger i vad jag presterar. Inte i min kunskap att ta hand om mig själv och vila. En kommentar som denna triggar mig att jag måste hålla hemmet kliniskt rent och att det bevisligen hela tiden finns saker som måste åtgärdas.
2. ”Hur länge tänker du vara sjukskriven då?”
   Jag vill inte vara sjukskriven, men jag är det för att jag är S J U K. Den som är sjuk ska inte jobba. Jag blir frisk någon dag. Men jag är inte hemma för att jag vill. Jag är hemma för att mitt  dåvarande jobb och alla krav som ska uppfyllas knäckte mig mentalt och fysiskt.
3. ”Jag är också trött men då får man sova en annan gång!”
   Den som inte har sömnbesvär skall ICKE komma med klämkäcka fraser. Den som har sömnbesvär vill inget hellre än att få sova ”en annan gång” – men det går liksom inte. Sova dåligt någon gång ibland är en sak och hanterbart. Att ligga sömnlös till klockan 3, 4, 5 eller 6 – flera nätter i rad – är ett helvete.
4. ”Men har du provat det här…?”
   Jag vet att denna kommentar är ställd med största välvilja och omtanke. Mitt råd är dock att du ställer den med försiktighet. Jag har personer i min närhet med olika diagnoser och jag lovar att de alla har provat på olika behandlingar i både pillerform och fysisk aktivitiet. Det är inte så att de, eller jag, bara stått som mähän och glott i en vägg. Vi försöker. Ibland mer, ibland mindre. Personligen har jag två diagnoser att kriga mot; utmattningssyndrom och min reumatiska sjukdom (som är en specialare) och jag lovar att jag gör allt för att hitta bästa hjälp. Men, det som fungerar för mig är obrukbart för någon annan – det är individuellt. Så det jag menar i denna långa utläggning är att kom gärna med tips, men ta det varligt hur de levereras.
5. ”Men så stor mage du har – vilken månad är du i?”
   Sluta. Bara sluta. Du sårar mig. Du kränker mig. Du tar dig rättigheter att påpeka någon annans utseende. Du påvisar att den enda anledningen att jag får se ut som jag gör att jag måste vara gravid. Jag är inte gravid. Jag ser ut så här. Förlåt om det rubbar din värld.

Insomnia

Att inte kunna sova är ett helvete. Det här är ännu en natt. Ännu fler timmar av öppna ögon; stirrande och sorgsna. Ännu en natt med hjärta som tickar hårt och snabbt. Ännu en natt av tankar som maler och krossar.

Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte må så här.

Vissa nätter somnar jag vid 4. Vid 7 ringer alarmet eftersom jag försöker få  en sund dygnsrytm. Jag stänger av. Somnar om ibland – eller inte.

Alldeles nyss fick jag en stor ångestattack. Grät massor. Bad att få sova. Plötsligt ”borde jag kanske be om att få sova alltid”. Jag blir rädd. Jag vill bara få sova.

Sambon sover. Djupt, som alltid. Lycklige sambo.

Jag får inga sömntabletter. Vi har mörkt och svalt i sovrummet. Jag vet inte vad jag ska göra mer.

Ännu en natt. Ännu en natt av tårar, ångest och tankar. Ännu. En. Natt.

Monday blues

Har haft en tung period. I april trodde jag att jag mådde lite bättre, att jag kunde hantera vissa delar av vardagen på ett vis. Så kom maj och flera inbokade aktiviteter. Jag har fått kommentaren ”men tänk hur det är att ha både helger och vardag bokade – JAG är så trött!”. Jag VET hur det är att ha både vardag och helg inbokad men du VET inte hur det är att ha mina sjukdomar.

Maj avslutades med konserter med kören. En dag jag var väldigt nervös inför; många människor – många nervösa människor. Teknik som kan strula. Publik. Och känslan av att visa upp sig.
Mina knän har dessutom krånglat sedan maj. Jag trodde först att det var en överansträngning men vid ett besök på Reumatologen så fick jag beskedet att det är min sjukdom som sprider sig. Så dagen innan konserten låg jag på en brits och en läkare försökte tömma vätska från mitt knä. Gick inte. Sprutan tog i benet – flera gånger – och jag skrek rakt ut. Och grät, grät som ett tröstlöst barn. Åkte hem med mitt tjocka knä igen.
Har sett en film från konserten och jag mår så illa av att se mig själv. Hur tjock jag är, hur stelt och illa jag går. Jag blir inte stolt över att jag klarar det, vilket jag var första dagen. Jag tänker bara ”men hur kan du?”.

Idag ska jag träffa psykologen igen. Har träffat honom ca var femte vecka sedan januari. Det är alldeles för lite, det vet jag. Men jag har inte fått fler tider – han har inte fler. Jag står i kö för att få komma till en slags stressmottagning men något drar ut på tiden. Min husläkare kämpar för att de ska ta emot mig – utan henne hade jag inte klarat mycket. Även hon tycker att psykologen träffat mig alldeles för sällan.
Allt som hänt i maj har gjort att min hjärna börjat koka igen. Jag gråter massor. Jag tänker på vad som hände på jobbet och jag blir så fruktansvärt ledsen och arg över hur ledningen behandlade mig. Och jag är så ARG att de har ”fått” skapa en sanning som är både falsk och oemotsagd. För jag håller ju käften om vad som hände. Jag får inte berätta.

Så läget just nu; ledsen och en enorm värk i kroppen. En värk som för tillfället tär på mig så enormt. Det är inte ett skov (för det är helvetisk smärta som inte kan beskrivas) men det är en molande, gnagande, gnisslande värk. Till detta, svag självkänsla och en ständigt gnagande oro för vår ekonomi (som blöder på grund a min sjukskrivning). Och TILL detta; ett tickande i en kokande hjärna. Och TILL DETTA har sömnproblemen nya toppar. hurra.

Skitjävla reumatism.

Skitjävla utmattningssyndrom.

Energiförbrukning

Min psykolog förklarade för mig; ”det finns många symptom på utmattningssyndrom. Men två symptom är densamma för alla sjukskrivna; de snabba stresspåslagen och behovet av lång vila och energiåterhämtning efteråt”.
Jag vet exakt vad han menar. Jag har inte längre någon slags tröskel innan stressen slår till – det bara väller över mig, överväldigande som ett ursinnigt vattenfall. VAD som framkallar stress är däremot olika;

• ”måsten” (städa, diska, träna, vila osv)
• en bokad tid är jobbig (och om jag riskerar att bli sen är det hemskt)
• att vara sen med middagen till Sambon är också jobbigt (även om han aldrig ens sagt något om att jag ska göra middag till honom varje dag),
• ostädat hem (vårt hem är inte fläckfritt. Jag försöker besinna mig. Men, det ostädade symboliserar väl min stökiga hjärna som jag försöker bemästra. Jag har dock inga problem med andras hem – hur de än ser ut)
• när jag hör att människor missuppfattar varandra (till exempel på kören. Jag kan förstå att någon/några liksom pratar om varandra och då kan jag inte vara tyst för jag är så förtvivlat rädd att något ska bli fel).
• när jag upplever att något är ”fel”. Vad detta är kan jag inte riktigt förklara men för mig är det så outhärdligt viktigt att saker och ting blir rätt (kan även vara att en duk skrynklar sig). Alla fel beror säkert på mig. Mitt fel.

Jag har inga problem med att åka kollektivt eller befinna mig på andra platser med många människor. Däremot tycker jag att det är jobbigt om jag måste socialisera och ”bete mig” inför människor jag inte känner (och eftersom jag har problem med minnet blir det jobbigt ifall jag faktiskt HAR träffat en person men inte minns dem). Till exempel hade en god vän 40årsfest för några veckor sedan. Hälften av kalasbesökarna var vänner jag känner väl och som känner mig – andra hälften okända. Jag var så nervös inför detta men vågade till slut be om hjälp. På väg till festen tog jag tag i min vän L och förklarade läget och hennes enkla svar ”okej, vi löser detta – hur vill du att jag gör?”. Så hon fanns bredvid mig och dessutom var jag bestämd med var jag ville sitta under middagen – inga ”okända” människor runt mig som jag skulle behöva kallprata med.

Missförstå mig rätt – jag kan föra mig socialt och prata med okända. Men, varje moment av samspel – vem det än är med – kostar energi. Om jag umgås med goda vänner dras det energi men det fylls även på med skratt och omtanke. Om jag inte känner personerna tar det mer än det ger.
Ett positivt exempel på energiförbrukning var i torsdags när jag och Sambon träffade A & S;  åt en god middag ute, drack gott, skrattade massor och pratade allvar och dumheter om vartannat. Det blev en lång kväll ”ute” men jag hade så roligt och var helt trygg.
Annat positivt är det korta besöket hos J&S igår. En altan, nära vänner, en kopp kaffe och två grillade korvar med bröd. Fullständigt harmoniskt och tryggt.

I helgen som var hälsade jag och Sambon på mina föräldrar i den lilla byn många mil härifrån. Idag är jag helt slut. Dels har jag sovit dåligt hela helgen i en säng som inte var min, dels så har det varit en ”spänd” helg av många orsaker. Så idag vilar jag. Försöker hantera helgen.

Helgen som kommer stundar körhelg. Åka bort och intensivumgås med kören. Kören som jag tycker så mycket om men jag är ändå väldigt nervös. Tänk om jag får ett sånt där gråtsammanbrott som kommer ibland. Eller om det blir en hel natt utan sömn (och det underlättar inte att pollenallergin ställer till det med hosta). Och så snurrar min hjärna iväg och tänker hur mycket det ska viskas om att jag är konstig (jag VET att det är mina egna dumma tankar).
Men, jag försöker tänka positivt. Flera i kören vet vad jag är sjukskriven för. Blir det jobbigt kan jag gå undan och det finns de som jag kan prata med. Jag har dessutom frågat ifall det finns möjlighet att ha ett eget sovrum (vanligtvis sover vi i större sovrum/-salar) – har jag en vakennatt där jag stökar omkring vill jag kunna tända och läsa utan att tänka på andra. Vi får se, kanske finns det möjlighet.

Som sagt, energi in – energi ut.

Sova eller inte sova, det är frågan

Nu pratar ännu en sömnforskare på radio om hur viktigt det är med sömn. Att vi får sämre immunförsvar och mindre tålamod med allt om vi inte sover. Åtta timmar ska det vara, kanske sex om man känner att man klarar det.
Så är det dags för lyssnare att ringa in och lämna sina goda råd för att sova bättre; ”det är viktigt att slappna av”, ”jag brukar bara tänka på bra saker”, ”vi med småbarn får ju aldrig sova *tihi* men man får hitta stunder för vila och tanka massor med kärlek av dagarna”.

Jag har haft sömnproblem sedan jag var kanske 10 år, kanske yngre. Under helvetet i grundskolan vred och vände jag på mig på kvällarna/nätterna trots att kraftiga tillsägelse att ”ligg stilla nu och slappna av”. Men hur slappna av när du fått löfte om att doppas i toaletten nästa dag eller att jag var tvungen att ge pengar för att slippa spö en dag?

I gymnasiet sov jag. Som jag sov! Egen lägenhet. Ny skola. Vänner. Trygg. Underbart! Utanför mitt fönster åkte ambulanser i full utryckning. Jag sov.

Universitetsåren var som de var; jag sov ingenting före en tenta/inlämningsuppgift. Hjärnan kunde inte sluta processa fakta. Duktiga flickan hade panik för att misslyckas på provet.
Sömnen rubbades också för studentlivet; jag var ute i farten, jag spexade och jag hade roligt.

Började arbeta. Sömnen försämrades allt mer. Jag tog med mig jobbet hem. Om jag tidigare fasade för fysiska slag så kunde jag nu veta att jag skulle vara själv med 15 barn under nästa dag (”vi tar inte in vikarie för barnens skull/ekonomin. Men du är ju inte själv, vi finns i lokalen”). De senaste åren har jag också fått vara med om möta hotfullhet och baktalas.

Så. Jag sover inte åtta timmar per natt. Ibland sover jag 10. Ibland 2. Ibland nästan inte alls. Jag oroar mig, jag analyserar, jag gråter. Och så oron för att väcka sambon som sover – det räcker om en är vaken.
Jag försöker ta det lätt. Tända lampan och läsa. Lyssna på poddar.

”Man ska sova. Det är viktigt att slappna av och sova. Ha fasta rutiner. Annars blir man sjuk. Och tjock.”

I’m doomed.