Strandad. Eller ”Stranded” som Tone Norum sjöng.

Jag vet inte jag… Just nu är det liksom bara ”jaha”. Solen skiner, pollen svischar runt och jag är bara ”jaha”.

Jag upplever det som att jag är fast i ett moment 22. Ett sits där det känns som om alla utom jag själv får säga vad jag orkar/kan/ska göra. Jag kämpar för att få tag på Försäkringskassan men det är helt — (tyst). (jättejättetyst).

Och som jag önskar att vi hade lite, lite mer pengar just nu. Den här månaden är INTE rolig – och då har jag inte ens beställt sprutan ännu (mitt frikort på läkemedel har gått ut så jag måste betala 2400 på en gång).

Knät orkar jag inte ens fundera på. Det värker – och nu har vänster också börjat bråka. Var på fest i lördags och dansade loss när det plötsligt högg till i vänster knä och sedan dess gör det ont.

Kan det inte vara nog nu. Bara nog. Stopp.

Eller? Jaha…

tumblr_o1ioz6A0eW1v1ijoho1_500

Bittert

Jag vill inte vara bitter. Jag har vuxit upp bland bittra, arga människor och jag vill inte vara som de är. Men just nu får jag kämpa för att hålla mig uppe.

Såhär; jag slutade på rehab 4/3. Från rehab fick jag veta att en epikris skulle skrivas, alltså ett slutord/en sammanställning om mig där var och en av mina behandlare skulle säga vad de tyckte jag behövde för fortsatt rehabilitering ”ute i vanliga världen”. Den här epikrisen har fortfarande inte skickats till mig (trots påtryckningar) men jag vet att det som de rekommenderar är

  • fortsatta träffar med psykolog
  • fortsatt sjukskrivning
  • arbetsträning för att inte gå tillbaka till vardagen i för högt tempo
  • kontakt med både arbetsförmedling och försäkringskassa
  • sjukgymnastik med fortsatt uppbyggnad av knät

Men så här ser inte mitt liv ut just nu. Det ser ut så här;

  • idag ska jag träffa en psykoterapeut för första gången. Hon sa ”vi får väl se om du behöver mer än en gång”.
  • fortsatt sjukskrivning; ja förvisso. Men under protest från min dr.
  • arbetsträning… vad ska jag säga. Jag vet ingenting! Jag hör ingenting från varken försäkringskassa eller arbetsförmedling och min dr sa ”ja jag har ju inte tid att sitta och ringa runt”. Men jag får inte jobba vanligt heller (för jag ska ju arbetsträna) utan jag går här som ett djur i en bur.
  • kontakt med arb.förm och f-kassa. NEJ, NEJ och åter NEJ. Arbförmedlingen har jag kontakt med men de hänvisar till f-kassan. Men f-kassan har helt försvunnit, jag hör INGENTING från dem. I N G E N T I N G. Däremot fick jag idag (via appen) veta att de sänkt min sjukpeng och att jag nu får 4000 kr i månaden. Jag vet inte varför, jag har ingen kontakt hos dem (min handläggare har ju bara försvunnit) och jag vet ingenting. Hur jag ska kunna förmedla detta till min sambo vet jag inte. Senast igår var han förtvivlad över ekonomin. Men jag får fortsätta stryka saker. Körhelg står näst på tur att ställa i. Jag har också två KENTbiljetter jag kan sälja.
  • sjukgymnastik. Efter ett år av många olika bud har jag nu en ny sjukgymnast och han vill inte ta det lugnt. ”Vi ska utmana knät” säger han och vickar på mitt ostadiga knä. Så nu ska knät utmanas – och jag är rädd för allt. Jag har inte råd att bli sjukskriven längre ifall knät måste opereras

Så… jag gick på rehab i 16 veckor. Sedan slängdes jag liksom ut i en vardag där alla säger att jag MÅSTE JOBBA – men jag får inte.

Jag känner mig väldigt skyddslös, frustrerad och ledsen just nu.

Eftertankens kranka blekhet

Mötet med min nygamla läkare i tisdags ställde till det i skallen. Jag har funderat och grubblat i två dagar nu.
Det som främst upptar mina tankar är

  • att smärt- och stresscenter var en sån holistisk trygghet. Vem jag än träffade var de pålästa om HELA mig och HELA min problematik.
  • GAD. Det var ingen som sa detta till mig rakt ut. Mer underförstått och nu står det i min journal. Och jag förstår det, jag vet att jag är mer än ”lite orolig”. Men, hur går jag vidare med detta?
  • att jag känner mig som en belastning. Min nygamla läkare sa att jag måste börja jobba. Hon frågade flera gånger om jag inte ändå kan försöka jobba på förskola/skola. Att jag gått hemma för länge… Jag vill jobba men i väldigt liten utsträckning. Jag upplever det som om jag är utlämnad till andras bedömning; läkare, F-kassa, arbetsförmedling.
  • hur tusan ska mitt liv se ut. Vad har jag presterat? Vem är jag? Just nu en arbetslös blodsugare känns det som.
Nej, idag är ingen bra dag och jag vet inte hur jag ska komma ifrån mitt egna ältande.

”Nu var det slut” som elefanten sa

4/3 var min sista dag som inskriven vid stress- och smärtcenter. Så…är jag frisk nu? Mår jag bra? Ska jag börja jobba?

Nej. Jag är inte frisk. Det har tagit mig mer än ett år att säga detta men jag är sjuk. Men jag mår bättre. Jag använder mig fortfarande av liknelsen med bilen. Har jag inte berättat om den?
Jo så här, förra året när jag försökte beskriva för vänner hur extremt vilsen och förvirrad jag var så sa jag så här; ”det är som om jag kört en bil jättejättefort och på bilens tak har det legat ett tjockt lager tung snö. Plötsligt kraschar bilen in i något, det blir tvärstopp och all snö från taket har åkt ned framför vindrutan. Jag ser ingenting, jag kan inte kliva ur den tillknycklade bilen och vindrutetorkarna kan inte få bort all snö hur mycket de än försöker”.

Jag sitter fortfarande kvar i bilen. Den skakar fortfarande av kollisionen, men inte lika mycket. Jag har fortfarande kvar snö på vindrutan men lagret är tunnare och jag ser att det snart kommer vara helt borta på sina ställen. En dag kommer jag också att få upp dörren och kunna kliva ut. Men inte ännu.

Idag träffade jag min husläkare. Hon som fanns där för ett år sedan (men sedan själv skadades i en trafikolycka). Det var konstigt, jag har de senaste månaderna träffat läkare/psykolog/arbetsterapeut/sjukgymnast som alla varit så inlästa på mig och var jag befinner mig. Hon idag hade inte ens kollat i journalen och det kändes som om jag fick berätta om allt. Men sen knapprade hon runt i journalerna och plötsligt sa hon ”men här står det ju massor…”. Ja, det gör det. Massor.
Jag ska få fortsatta samtal med psykolog, däremot har jag sagt nej till den psykolog jag hade på vårdcentralen för ett år sedan. Det hjälpte inte så mycket att prata med honom en timme var sjätte vecka. Får se var jag hamnar nu…

Jag har fått ännu en ny diagnos också; GAD. Så nu har jag utmattningssyndrom, reumatism, dumma knät och GAD. Undrar om jag kan få mängdrabatt.
Det känns inte som en överraskning med GAD. Jag har hört talas om denna diagnos och jag vet ju vilken ångest och oro jag har i kroppen. Har och har alltid haft; jag har ju sedan liten flicka fått veta att jag dels alltid måste ta hand om min lillebror, och sen all mobbing i skolan och att alltid se till att alla andra är nöjda. Inte konstigt om jag har ångest.

Ang knät träffade jag min nye sjukgymnast igår. Han verkar bra. Han gick igenom min kropp och han visste vad mina olika diagnoser innebär (verkar det som). Han kollade, klämde, frågade och så bad han mig lägga mig på en brits. Därefter sa han ”nu ska jag trycka på några ställen och du får säga hur det känns…”. Och jag grät, han tryckte på olika ställen på mina benmuskler och det gjorde så jädrans ont. Men, som jag förstår, en lång tids snedbelastning skapar oreda på alla sätt.

Så…hur mår jag? Jo, tack för frågan. Jag mår OK. Det är en ljusare årstid. Jag har mitt skyddsnät. Fåglarna sjunger.
Jag är allmänt förvirrad över hur de närmaste veckorna kommer att se ut men jag försöker att bara tänka på en sak i taget. Bra saker. Till exempel; på lördag ska jag för första gången se en Melodifestivaltävling live. Ikväll är det kör. Nästa vecka fyller K år (och jag ska försöka gå i alla hennes trappor – jag menar, hon har utlovat tårta) och på kylskåpsdörren hänger en bröllopsinbjudan 🙂

 

1årsjubileum.

Det är mer än ett år sedan jag lämnade arbetsplatsen där chefer hängde ut mig och andra och där ”kunder” indirekt hotade de som stod emot. Mer än ett år sedan som jag och sambon kom överens om att jag skulle vara hemma i några månader för att återhämta mig och sedan söka jobb igen. Mer än ett år sedan som jag var så rädd för att möta vissa människor eftersom jag inte visste vilken del av historien de hade hört.
Och det är ett år sedan jag satt på vårdcentralen och min läkare sa ”du är utmattad. Du är sjuk. Du behöver hjälp”.

Och det är ett år som förändrat så mycket – eller?

De senaste månaderna har jag varit inskriven vid stressrehabilitering. Ibland har jag tänkte ”men det här ger ju ingenting, det här fattar jag väl!”. Men så, de allra flesta andra dagar, har jag fått insikter om mig och mitt beteende genom hela mitt liv.
Det är ingen lätt resa att göra. Den tar på krafterna – och det här är bara början.

På ett sätt är det också en befrielse. Jag förstår att mina beteenden har skapats på grund dåliga relationer runt mig. Mina föräldrar, min skoltid och vissa personer jag träffat. Jag har alltid fått veta att jag inte duger.
”vad tror du andra säger om du sänker dina betyg? Vad ska folk tänka om dig?”
”du är så jävla ful – kan du inte bara dö?”
”frökens lilla plugghäst…du får välja, vill du ha en smäll eller ska vi låsa in dig på toaletten?”
”det finns ingen som vill ha en kärringjävel som dig!”
”sluta vara så jävla stolt och tro att du vet en massa!”
”om du inte gör som jag vill så lämnar jag dig”

Jag har hört dem alla. Vissa flera gånger.

Och när någon med denna ryggsäck kommer till en dålig arbetsplats då blir det kaos. För jag är ju van att försöka reda ut allt. Att ställa upp. Att ordna. Att täcka för andra.
För mig har det aldrig varit naturligt att säga ”vet du, jag vägrar att arbeta med 20 ungar själv” – jag har opponerat mig men i slutändan alltid löst det. Allt för alla andra – vad blev kvar till mig?

Under rehab har jag ingått i en KBTgrupp där vi samtalat kring olika saker. Det har varit en sorglig upplevelse men också tragikomiskt – mitt i allt elände har vi ibland skrattat med varandra. Och jag har gråtit för mig och för de andra – hur blev det så här? De sju personerna som jag suttit i små rum med har förstått mig mer än någon annan jag mött. Men nu är gruppen över. Det är skönt på ett sätt men också skrämmande, under 10 tillfällen har de varit en trygghet. Jag bryr mig väldigt mycket om dem allihop och jag önskar dem allt gott.

En sak vi talat om mycket är gränssättning och respekt för våra egna behov. Jag fick tidigt lära mig att ”man måste ställa upp för andra, vad ska de tycka om du inte….” Under senaste veckan har jag ställts på prov hur mycket jag kunde säga nej. Låt oss säga; jag behöver öva mer.
I min kör hamnade jag rakt in i en situation som jag fullständigt missbedömde. Mitt ansvar låg i att vara en kontaktperson för en grupp. Efter ett tag visade det sig att det fanns smolk i gruppens bägare. Jag försökte bolla och hjälpa till och plötsligt hör jag mig själv säga till en person ”vet du, jag tar över det här och kollar vad som egentligen har hänt”. För jag ville ju bara hjälpa till… Och jag trodde jag redde ut det hela – men snöbollen fortsatte rulla.
Jag blev först arg men sedan så ledsen. Vad tusan var det som hände? Och hur hamnade jag i mitten? Jag ville ju bara hjälpa till, istället hamnade jag i en sits där jag inte helt kunde rentvå mig själv utan att hänga ut andra. Men jag funderade och kände att jag, för min egen skull, behövde vara tydligare. Jag fattade ett beslut, var tydlig och satte en gräns – och sedan fick jag dåligt samvete. ”Men vad sa jag nu… borde jag kanske ha gjort så här…?” Jag har en del att jobba på…

Igår träffade jag två goda vänner och vi pratade om vad som ger och tar energi. Jag har blivit väldigt medveten om vilka personer som ger mig energi. Det senaste året har visat mig vilka personer som bryr sig på riktigt – och det har förändrats. Det finns de som fortfarande inte kan förstå eller lyssnar till hur jag mår.
Men de vill jag inte fokusera på – jag vill fokusera på de som verkligen stöttat mig. Jag är så väldigt väldigt tacksam för allt ni gör och säger. En del av er läser här, andra inte.

Snart är min rehabsession slut. Jag är inte frisk. Men jag mår bättre 🙂

 

 

 

Att bli stressad av stressrehabilitering…

Nu har jag varit vid smärt- och stresscenter i några veckor. Jag deltar i en utmattningsgrupp och en mindfulnessgrupp, utöver detta träffar jag sjukgymnast, psykolog och arbetsterapeut. Dessutom ”ska” jag delta i olika föreläsningar.
Jag är helt slut. Det spelar ingen roll att jag ”vet” att detta är bra för mig, det tär på mina små krafter.

Och det är bra grupper; jag känner redan en trygghet i utmattningsgruppen och jag litar på de människor jag är tillsammans med. Det är en sak att berätta vad vi gör (utan att hänga ut någon) men för andra att förstå… – det här kan bara förstås helt av någon annan som deltar.
Varje session har ett tema och utifrån det analyserar vi oss själva, omgivningen och bollar tankar och försöker tänka annorlunda. Ledarna introducerar nya sätt att tänka och är noga med att aldrig säga att vi gör eller har gjort ”fel”. Men det behövs inte – vi tänker det själva.
Vi berättar.
Vi lyssnar.
Vi ler igenkännande med sneda leenden och sorgsna ögon.
Vi gråter.

Våra gruppledare sa vid första tillfället ”ni kommer att må sämre under en period” och det stämmer. Jag är liksom helt orkeslös men försöker ta mig till varje inbokat möte. Och det är många – denna vecka har jag varit till stresscentret varje dag. Ska dit senare idag också men ska då prata med dem och se om jag kan flytta fram morgondagens möten.

FÖR, på lördag är det dags för konsert med min kör och det ska jag också hitta energi till. OCH efter konserterna är jag bjuden på 40årsfest hos en vän. Jag vill jättegärna gå men jag förstår att jag måste se hur jag mår efter konserterna…

Så vad är bra just nu? Ganska mycket – stresscentret är bra även om jag aldrig hade förstått hur mycket det skulle ta på krafterna.
Att jag/vi har fina adventsstjärnor är också bra. Och julmusik är bra.

Men jag längtar efter snö!

Dumma, dumma knä!

1/12 skulle jag få resultaten av min MR men min dr på reumatologen ringde häromdagen. Och svaret var allt annat än upplyftande;

  • Inflammation
  • Vätskeansamling 
  • Trasigt brosk
  • Förändringar i muskulaturen
  • Skador på båda menisker

Och detta är utöver mina vanliga, reumatiskt inflammerade knän. Utöver alltså.

Dr sa: ”jag förstår att du måste ha och haft väldigt, väldigt ont. Med tanke på att du samtidigt har din vanliga värk är det ingen underdrift att säga att du har en hög smärttröskel – men du måste lyssna på kroppen”.

Vad kommer då skadorna ifrån? Jag har haft ont i knät till och från i flera år men när du jobbar i förskola så är det låga möbler och sitta på golv som gäller. Och framför allt gäller det att köra på och inte vila – de dagar jag haft mer ont är det bara att ta en extra tablett. Men jag kan inte härleda problemen i knät till en situation / händelse. 

Jag har känt mig ledsen efter beskedet. Det tryckte till mig mer än jag trodde. Jag är i alla fall tacksam för min dr på reumatologen som tog tag i att mitt knä skulle undersökas ordentligt. Och nu vet jag att min reumatism har grott in sig i knälederna också MEN de här andra smärtorna och huggen i knät är andra skador. Varför nöja sig med en sak, hmm…