”Nu var det slut” som elefanten sa

4/3 var min sista dag som inskriven vid stress- och smärtcenter. Så…är jag frisk nu? Mår jag bra? Ska jag börja jobba?

Nej. Jag är inte frisk. Det har tagit mig mer än ett år att säga detta men jag är sjuk. Men jag mår bättre. Jag använder mig fortfarande av liknelsen med bilen. Har jag inte berättat om den?
Jo så här, förra året när jag försökte beskriva för vänner hur extremt vilsen och förvirrad jag var så sa jag så här; ”det är som om jag kört en bil jättejättefort och på bilens tak har det legat ett tjockt lager tung snö. Plötsligt kraschar bilen in i något, det blir tvärstopp och all snö från taket har åkt ned framför vindrutan. Jag ser ingenting, jag kan inte kliva ur den tillknycklade bilen och vindrutetorkarna kan inte få bort all snö hur mycket de än försöker”.

Jag sitter fortfarande kvar i bilen. Den skakar fortfarande av kollisionen, men inte lika mycket. Jag har fortfarande kvar snö på vindrutan men lagret är tunnare och jag ser att det snart kommer vara helt borta på sina ställen. En dag kommer jag också att få upp dörren och kunna kliva ut. Men inte ännu.

Idag träffade jag min husläkare. Hon som fanns där för ett år sedan (men sedan själv skadades i en trafikolycka). Det var konstigt, jag har de senaste månaderna träffat läkare/psykolog/arbetsterapeut/sjukgymnast som alla varit så inlästa på mig och var jag befinner mig. Hon idag hade inte ens kollat i journalen och det kändes som om jag fick berätta om allt. Men sen knapprade hon runt i journalerna och plötsligt sa hon ”men här står det ju massor…”. Ja, det gör det. Massor.
Jag ska få fortsatta samtal med psykolog, däremot har jag sagt nej till den psykolog jag hade på vårdcentralen för ett år sedan. Det hjälpte inte så mycket att prata med honom en timme var sjätte vecka. Får se var jag hamnar nu…

Jag har fått ännu en ny diagnos också; GAD. Så nu har jag utmattningssyndrom, reumatism, dumma knät och GAD. Undrar om jag kan få mängdrabatt.
Det känns inte som en överraskning med GAD. Jag har hört talas om denna diagnos och jag vet ju vilken ångest och oro jag har i kroppen. Har och har alltid haft; jag har ju sedan liten flicka fått veta att jag dels alltid måste ta hand om min lillebror, och sen all mobbing i skolan och att alltid se till att alla andra är nöjda. Inte konstigt om jag har ångest.

Ang knät träffade jag min nye sjukgymnast igår. Han verkar bra. Han gick igenom min kropp och han visste vad mina olika diagnoser innebär (verkar det som). Han kollade, klämde, frågade och så bad han mig lägga mig på en brits. Därefter sa han ”nu ska jag trycka på några ställen och du får säga hur det känns…”. Och jag grät, han tryckte på olika ställen på mina benmuskler och det gjorde så jädrans ont. Men, som jag förstår, en lång tids snedbelastning skapar oreda på alla sätt.

Så…hur mår jag? Jo, tack för frågan. Jag mår OK. Det är en ljusare årstid. Jag har mitt skyddsnät. Fåglarna sjunger.
Jag är allmänt förvirrad över hur de närmaste veckorna kommer att se ut men jag försöker att bara tänka på en sak i taget. Bra saker. Till exempel; på lördag ska jag för första gången se en Melodifestivaltävling live. Ikväll är det kör. Nästa vecka fyller K år (och jag ska försöka gå i alla hennes trappor – jag menar, hon har utlovat tårta) och på kylskåpsdörren hänger en bröllopsinbjudan 🙂

 

1årsjubileum.

Det är mer än ett år sedan jag lämnade arbetsplatsen där chefer hängde ut mig och andra och där ”kunder” indirekt hotade de som stod emot. Mer än ett år sedan som jag och sambon kom överens om att jag skulle vara hemma i några månader för att återhämta mig och sedan söka jobb igen. Mer än ett år sedan som jag var så rädd för att möta vissa människor eftersom jag inte visste vilken del av historien de hade hört.
Och det är ett år sedan jag satt på vårdcentralen och min läkare sa ”du är utmattad. Du är sjuk. Du behöver hjälp”.

Och det är ett år som förändrat så mycket – eller?

De senaste månaderna har jag varit inskriven vid stressrehabilitering. Ibland har jag tänkte ”men det här ger ju ingenting, det här fattar jag väl!”. Men så, de allra flesta andra dagar, har jag fått insikter om mig och mitt beteende genom hela mitt liv.
Det är ingen lätt resa att göra. Den tar på krafterna – och det här är bara början.

På ett sätt är det också en befrielse. Jag förstår att mina beteenden har skapats på grund dåliga relationer runt mig. Mina föräldrar, min skoltid och vissa personer jag träffat. Jag har alltid fått veta att jag inte duger.
”vad tror du andra säger om du sänker dina betyg? Vad ska folk tänka om dig?”
”du är så jävla ful – kan du inte bara dö?”
”frökens lilla plugghäst…du får välja, vill du ha en smäll eller ska vi låsa in dig på toaletten?”
”det finns ingen som vill ha en kärringjävel som dig!”
”sluta vara så jävla stolt och tro att du vet en massa!”
”om du inte gör som jag vill så lämnar jag dig”

Jag har hört dem alla. Vissa flera gånger.

Och när någon med denna ryggsäck kommer till en dålig arbetsplats då blir det kaos. För jag är ju van att försöka reda ut allt. Att ställa upp. Att ordna. Att täcka för andra.
För mig har det aldrig varit naturligt att säga ”vet du, jag vägrar att arbeta med 20 ungar själv” – jag har opponerat mig men i slutändan alltid löst det. Allt för alla andra – vad blev kvar till mig?

Under rehab har jag ingått i en KBTgrupp där vi samtalat kring olika saker. Det har varit en sorglig upplevelse men också tragikomiskt – mitt i allt elände har vi ibland skrattat med varandra. Och jag har gråtit för mig och för de andra – hur blev det så här? De sju personerna som jag suttit i små rum med har förstått mig mer än någon annan jag mött. Men nu är gruppen över. Det är skönt på ett sätt men också skrämmande, under 10 tillfällen har de varit en trygghet. Jag bryr mig väldigt mycket om dem allihop och jag önskar dem allt gott.

En sak vi talat om mycket är gränssättning och respekt för våra egna behov. Jag fick tidigt lära mig att ”man måste ställa upp för andra, vad ska de tycka om du inte….” Under senaste veckan har jag ställts på prov hur mycket jag kunde säga nej. Låt oss säga; jag behöver öva mer.
I min kör hamnade jag rakt in i en situation som jag fullständigt missbedömde. Mitt ansvar låg i att vara en kontaktperson för en grupp. Efter ett tag visade det sig att det fanns smolk i gruppens bägare. Jag försökte bolla och hjälpa till och plötsligt hör jag mig själv säga till en person ”vet du, jag tar över det här och kollar vad som egentligen har hänt”. För jag ville ju bara hjälpa till… Och jag trodde jag redde ut det hela – men snöbollen fortsatte rulla.
Jag blev först arg men sedan så ledsen. Vad tusan var det som hände? Och hur hamnade jag i mitten? Jag ville ju bara hjälpa till, istället hamnade jag i en sits där jag inte helt kunde rentvå mig själv utan att hänga ut andra. Men jag funderade och kände att jag, för min egen skull, behövde vara tydligare. Jag fattade ett beslut, var tydlig och satte en gräns – och sedan fick jag dåligt samvete. ”Men vad sa jag nu… borde jag kanske ha gjort så här…?” Jag har en del att jobba på…

Igår träffade jag två goda vänner och vi pratade om vad som ger och tar energi. Jag har blivit väldigt medveten om vilka personer som ger mig energi. Det senaste året har visat mig vilka personer som bryr sig på riktigt – och det har förändrats. Det finns de som fortfarande inte kan förstå eller lyssnar till hur jag mår.
Men de vill jag inte fokusera på – jag vill fokusera på de som verkligen stöttat mig. Jag är så väldigt väldigt tacksam för allt ni gör och säger. En del av er läser här, andra inte.

Snart är min rehabsession slut. Jag är inte frisk. Men jag mår bättre 🙂

 

 

 

Att bli stressad av stressrehabilitering…

Nu har jag varit vid smärt- och stresscenter i några veckor. Jag deltar i en utmattningsgrupp och en mindfulnessgrupp, utöver detta träffar jag sjukgymnast, psykolog och arbetsterapeut. Dessutom ”ska” jag delta i olika föreläsningar.
Jag är helt slut. Det spelar ingen roll att jag ”vet” att detta är bra för mig, det tär på mina små krafter.

Och det är bra grupper; jag känner redan en trygghet i utmattningsgruppen och jag litar på de människor jag är tillsammans med. Det är en sak att berätta vad vi gör (utan att hänga ut någon) men för andra att förstå… – det här kan bara förstås helt av någon annan som deltar.
Varje session har ett tema och utifrån det analyserar vi oss själva, omgivningen och bollar tankar och försöker tänka annorlunda. Ledarna introducerar nya sätt att tänka och är noga med att aldrig säga att vi gör eller har gjort ”fel”. Men det behövs inte – vi tänker det själva.
Vi berättar.
Vi lyssnar.
Vi ler igenkännande med sneda leenden och sorgsna ögon.
Vi gråter.

Våra gruppledare sa vid första tillfället ”ni kommer att må sämre under en period” och det stämmer. Jag är liksom helt orkeslös men försöker ta mig till varje inbokat möte. Och det är många – denna vecka har jag varit till stresscentret varje dag. Ska dit senare idag också men ska då prata med dem och se om jag kan flytta fram morgondagens möten.

FÖR, på lördag är det dags för konsert med min kör och det ska jag också hitta energi till. OCH efter konserterna är jag bjuden på 40årsfest hos en vän. Jag vill jättegärna gå men jag förstår att jag måste se hur jag mår efter konserterna…

Så vad är bra just nu? Ganska mycket – stresscentret är bra även om jag aldrig hade förstått hur mycket det skulle ta på krafterna.
Att jag/vi har fina adventsstjärnor är också bra. Och julmusik är bra.

Men jag längtar efter snö!

Dumma, dumma knä!

1/12 skulle jag få resultaten av min MR men min dr på reumatologen ringde häromdagen. Och svaret var allt annat än upplyftande;

  • Inflammation
  • Vätskeansamling 
  • Trasigt brosk
  • Förändringar i muskulaturen
  • Skador på båda menisker

Och detta är utöver mina vanliga, reumatiskt inflammerade knän. Utöver alltså.

Dr sa: ”jag förstår att du måste ha och haft väldigt, väldigt ont. Med tanke på att du samtidigt har din vanliga värk är det ingen underdrift att säga att du har en hög smärttröskel – men du måste lyssna på kroppen”.

Vad kommer då skadorna ifrån? Jag har haft ont i knät till och från i flera år men när du jobbar i förskola så är det låga möbler och sitta på golv som gäller. Och framför allt gäller det att köra på och inte vila – de dagar jag haft mer ont är det bara att ta en extra tablett. Men jag kan inte härleda problemen i knät till en situation / händelse. 

Jag har känt mig ledsen efter beskedet. Det tryckte till mig mer än jag trodde. Jag är i alla fall tacksam för min dr på reumatologen som tog tag i att mitt knä skulle undersökas ordentligt. Och nu vet jag att min reumatism har grott in sig i knälederna också MEN de här andra smärtorna och huggen i knät är andra skador. Varför nöja sig med en sak, hmm… 

Jag är inte ensam

Nu har jag börjat på smärt- och stresscenter (som det heter). Jag är antagen på det ”stora” paketet; i 16 veckor ska jag gå på föreläsningar, gruppträffar om utmattningssyndrom och även en del gruppträning kring mindfulness. Jag ska även till en början få träffa psykolog individuellt några gånger men denna rehabilitering sker primärt i grupp.

Igår hade vi första träffen med utmattningsgruppen. Vi presenterade oss för varandra och sedan pratade vi kring sjukdomen; hur kan den se ut och hur bemöts den. En av gruppledarna visade upp de sex kriterier som sjukvården går efter när den möter en patient ev är utmattad. Om du överensstämmer med fyra av sex kriterier är du utmattad – jag uppfyllde alla sex.
Efter detta pratade vi om hur sjukdomen tett sig för oss och jag kunde gråtit av glädje (mitt i allt elände). Jag är inte ensam! Vi kände igen oss i varandra och vi kunde berätta om (nästan) allt vi tänker och gör. Jag har tappat all tilltro till mig själv och har ett ständigt pickande och tickande i kroppen att jag aldrig duger/kan vila – en annan har utvecklat ljudkänslighet, en tredje hade dragit sig undan från social samvaro.

Vi pratade också om omgivningens reaktion på oss. Hur anhöriga ställer sig. Hur vänner beter sig. Hur klumpiga (men kanske välmenande) kommentarer kan slå ner oss för en hel dag/vecka. Och tröttheten som segrar och energin som slås ut – och det kan INGEN förstå som inte haft denna sjukdom. Det är en förlamande trötthet som lägger som en vidrig blöt filt över hela dig och tynger ner dig. Och ju längre du ligger, desto mer sipprar tröttheten över dig.

Nåväl. Nu ska jag inte fastna i det än mer för idag. Jag ska iväg och träffa sjukgymnasten på mottagningen. Hoppas de fått svar från MR som jag gjorde på mitt knä i lördags.

 

Och så kom en del av svaren….

Måndag och tisdag denna vecka var jag utvärderingssamtal på smärt- och stresskliniken. Äntligen! Remissen skickades i april, kompletterades med olika labbresultat i maj och NU har jag varit där.
Det var som en anställningsintervju. Jag gick mellan rum och olika ”intervjuare”. Psykolog. Läkare. Sjukgymnast. Svarade på frågor. Berätta om å om å om igen min historia. Observerade själv hur mycket som bara väntar att bubbla ur mig. Grät. Ensam – det var så reglerna var denna gång. Men mentalt hade jag Sambo och vänner. Tack K och L, ni var hela tiden en chatt/ett samtal bort. Sambon peppade massor varje morgon och kväll och plockade upp bitarna när jag, ännu en gång, gick itu i helgen.

Så, igår eftermiddag kom resultatet – jag är antagen. Jag är enligt läkaren ”ett tydligt rehabiliteringsfall”.
Vad innebär då detta? Jag är nu antagen till ett fyra månader långt program vid stresskliniken. Det blir inte många individuella ”konsultationer” utan det mesta arbetet görs i grupp, tex föreläsningar och en del gruppträning, men jag ska också få träffa psykologen enskilt vid några tillfällen.

Stressmottagningen tar cirka 50 % i anspråk men läkaren kommer att sjukskriva mig 75%. Han var en klok person som sa så här; ”du kanske behöver 100% sjukskrivning men eftersom tidigare läkare dragit ner din sjukskrivning så sätter jag samma ribba. Detta eftersom du kommer att få stora problem med arbetsförmedling, a-kassa och försäkringskassa om jag plötsligt höjer din sjukskrivningsnivå. Och det är en stress vi inte behöver just nu.”

Men det här är inte allt. Igår hade jag äntligen tid med min ordinarie reumatolog efter låååååång väntan (även där). Hon undersökte mig grundligt och jag har lämnat många prover igen och bra är att min grundinflammation i kroppen har gått ned. Den är fortfarande för hög och inte normal alls men den har sjunkit ännu några steg. Hon tror att det är min månadsspruta som påverkat detta. Hon undersökte alla mina leder noggrant (med måttband och vridningar och vem vet alla sätt…) och jag är stelare men har ändå en bra rörlighet. Hurra!
Och så knät… Som jag BLIR GALEN på mitt värkande, vidriga knä. Hennes fråga var så skönt självklar ”men varför har du inte fått någon röntgen?” och vad svarar man…? ”JO JAG HAR BETT OM DET I ETT HALVÅR MEN INGEN HAR LYSSNAT OCH HÄNVISAT TILL ATT DU MÅSTE BESTÄMMA DET!”. Nu har en remiss skickats till magnetröntgen och ev blir det också ”vanlig” röntgen. Min dr har flera teorier vad som hänt i mitt knä men det som är klart är att jag har en stor inflammation inuti knät (i knäleden) och att det är svullet och innehåller vätska. Men eftersom jag fick min senaste cortisonspruta i knät i september var det för tidigt att få en till där nu. Istället fick jag en spruta rakt in i ett muskelfäste på insidan av knät (där jag verkligen har svinont). Aj aj aj, har haft så ont i natt att jag vaknade och liksom kippade efter luft. Men jag försöker tänka att det kommer att bli bra, att allt hennes knådande och vridande har irriterat min kropp så den revolterar tillbaka. Nu väntar jag alltså IGEN, denna gång på kallelse till MR.

Sjukgymnasten på stresskliniken fick jag väldigt gott intryck av. Hon vet vad hon pratar om och inväntar också på svar från MR. Men hon sa något jag verkligen tog till mig; ”Du pratar om att du brukar promenera, cykla, dansa – och att du inte kunnat göra det på över ett halvår. Klart att det har påverkat dig mentalt! Du rör dig mer än vad du kanske har förstått, du behöver inte se ut som en elitidrottare för att rörelse ska vara en naturlig del av ditt liv. Så, vi behöver få bukt på din kropp och mest aktuellt på ditt knä – då kommer vi påverka så mycket annat”. Klart att jag också tänkt på detta men trodde inte att jag faktiskt rörde mig så pass mycket som jag faktiskt gör. Men, hennes intervju visade det.

Så, det är status just nu. En hel del svar. En hel del övriga frågor. En sjuklig trötthet idag men inte så konstigt – jag hade väntat så länge på att få ev komma vidare på något sätt.

När festen tagit slut…

Lördag 10/10 firade och firades jag ordentligt av Sambo och vänner. Det var tal, limerickar, sång och presenter med stor omtanke. Flera gånger under kvällen vällde tårarna upp för jag blev så väldigt rörd. Jisses så snälla människor jag har omkring mig ❤ Jag satt och såg mig runt i rummet och bara njöt av att se alla.
Och Sambon som rusade runt och skötte allt under kvällen för att jag skulle få umgås med vännerna. Som sagt, jag blev väldigt tagen men GLAD. Hjärtat blev liksom extra varmt.

Men att styra upp en fest tog också mer än lovligt på krafterna, mer än vad jag trodde att det skulle göra. Mentalt för att jag hela tiden planerade och funderade på festen. Jag fick också en konstig känsla inför och under festen; Sambon sa till mig att ”du måste tänka på att ha ett presentbord” och jag blev så nervös. Jag ville inte stå i centrum – på samma gång som det var ”min” fest. Det där presentbordet blev så mycket en symbol för att ”bli utpekad”. Jag förstår att ”stå i centrum” kan betyda olika men för mig har det blivit något negativt det senaste året (men jag jobbar för att vända de tankarna). Under festen löste jag i alla fall situationen  med att be en av mina vänner att assistera mig under presentöppnandet och hon fick mig på alerten minst sagt 😀
Fysiskt tog det också på krafterna att lyfta och släpa och fixa. Och jag har så svårt för att säga ”nej jag ska inte/kan inte göra det där”  – jag vill inte vara till besvär (och så är jag tuktad att man ska bita ihop och hjälpa till). Så knäna skrek och jag ignorerade det. SÅ KORKAT, så erbarmligt korkat.

Att vara trött, spänd och väldigt nervös gjorde också att rödvinet gjorde mig väldigt berusad. Först gick allt bra men plötsligt tog den enorma tröttheten över och jag kände bara hur jag ville gå undan och sova sova sova. Det finns de som säger att man inte ska/bör/får dricka när man är sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag har många gånger fått fylla i olika blanketter för hur mycket jag dricker och jag lovar, jag är inte i någon farozon. Men här under kvällen blev det för mycket och det skäms jag för även fast jag vet att jag varken slåss eller ställer till dumheter. Men jag skäms ändå, sen jag var liten har jag fått veta att det är ”fult” att dricka och pinsamt att vara onykter och såna åsikter präglar mig fortfarande. Fast, nu är jag kanske så stor att jag får bestämma själv när det är pinsamt?

Jag lärde mig en sak av festen; jag hade sparat lite pengar för att kunna ha en fest och jag trodde att det skulle bli billigare att vara hemma och göra allt själv. Med facit så skulle jag ha försökt köpa tjänster 🙂 (även om vi inte riktigt hade råd nu). MEN jag ska inte gnälla – jag är glad för festen och jag är glad för hur den blev. Och alla som hjälpte till på plats, TACK ❤

Veckan efter festen gick åt till att vila. Jag var så trött (och även Sambon). Jag har också varit, och är, ledsen för avsaknaden av min familj. Inga samtal, ingenting. Däremot hörde Sambons föräldrar av sig under festdagen med tips, råd och peppning och ville sedan få veta hur festen blev. Och en av mina äldsta vänner som kallar mig ”extrasyster” – begreppet familj kan betyda väldigt mycket ❤

Och firandet är inte över – den 14/11 ska jag se Madonna i Stockholm. Dessutom har två vänner, A & E, något på gång…. Lyllos mig!

Hurra hurra!

Igår fyllde jag år. 40. 

Vid senaste nyårsafton var känslan och budskapet ”Nu är det min tur att må bra, nu blir det mitt år”. Sällan har jag haft mer fel. Det här året funkar inte alls. 

Och igår fyllde jag år. Att fylla år är aldrig roligt, jag avskyr att bli äldre. Det känns som om jag aldrig fått leva mitt liv som jag önskat utan åren bara rinner iväg och jag får ägna mig åt att parera det som uppstår.

Dagen började bra; Sambon uppvaktade mig med blommor, paket och choklad på sängen. Sedan följde telefonsamtal, sms och facebookhälsningar hela dagen från vänner och bekanta. Min bror skickade blommor och min Sambos föräldrar skickade paket, kort och sms.

Men vissa hör inte av sig. Några som jag trodde stod närmare mig än ”bekanta”. Samma personer som tackat ja till att komma på den fest jag bjudit in till på lördag. Jag förstår att man kan ha mycket att göra, att man glömmer. Fast sms är väl ingen större utmaning…? Eller? Är jag för krävande?

Några som också gör mig besviken om igen är mina egna föräldrar. Mamma ringde på fm men sa då ”ja jag kan ju inte gratta dig för du är ju inte född än”. Sen påminde hon mig att inte glömma mitt brorsbarns födelsedag…. Och det var allt. Inget kort. Inget paket. 

Jag fyllde 40 och jag grät mig till sömns. Givetvis tyst så att inte Sambon ska höra. Så ledsen för de  jag saknar i mitt liv. Men också väldigt rörd över de som verkligen finns där för mig. 

Efter mötet

Idag träffade jag en läkare på stressmottagningen för ett första samtal. Och jag pratade och grät i 90 minuter. Jag berättade om mitt jobb och jag fick berätta om min uppväxt. Jag berättade om alla dagar i grundskolehelvetet. Om alla slag; fysiska som psykiska. Om alla hot. Om när mina jämnåriga höll fast mig för att andra barn skulle kunna stoppa in spindlar och andra kryp innanför mina kläder.
Och jag berättade om alla bråk hemma. Alla hot om att någon av mina föräldrar skulle flytta från den andra. Alla krav att jag inte fick berätta för min lillebror, att han inte skulle få veta något.  Och att jag inte heller skulle ”vara så känslig” i skolan utan bita ihop.
Och jag berättade om mitt yrkesliv. Om hur kollegor frös ut mig för att ”jag trodde att jag var något”. Om en psykotisk familj som hotade mig och mina arbetskamrater så att vi inte fick möta dem själva. Någonstans. Om min sambo som hämtade mig från arbetet sena kvällar för att jag inte vågade gå ut själv.
Och jag berättade om förra hösten. När min reumatism tog nya vägar och min chef samtidigt offrade och hängde ut mig inför föräldrar på min arbetsplats.

Allt sånt berättade jag. Och det är bara en bråkdel. Och hon sa ”men det här ju helt galet – fick du ingen hjälp i skolan? På jobbet?”
Så jag berättade om skolpsykologen som mitt i klassrummet bad alla säga något positivt om mig – och det var tyst. Och sedan bad hon alla säga varför de tyckte så illa om mig. Och jag var nio år – 9 – och fick höra att jag var fet, ful, äcklig och en plugghäst. Och jag berättade om mina lärare som duckade i personalrummet för att de kände/var föräldrar till några av de barn av de som slog mig hårdast.
Och jag berättade om min chef som nekade mig företagshälsovård och samme chef som tvingades av högre instans att be mig om ursäkt men inte klarade det utan stirrade in i en vägg och mumlade.

Men jag berättade också om gymnasiet där jag plötsligt fick vänner. Vänner som fortfarande finns kvar. Om J som funnits med sedan jag var liten. Om körer och spex som trots att jag varje gång drabbas av scenskräck ändå stöttar mig. Om vänner som sluter upp  runt mig. Jag berättade om min kamera och min humor. Att jag gråter massor men att jag också skrattar. Gärna högt och rått om det är tillexempel en tant i blommig klänning som springer nedför ett berg och inte kan stanna. Och jag gråter för att jag blir berörd av gulliga valpar och snälla människor.
Och jag berättade om min Sambo. Han som är viktigare än allt. Han som får mig att kliva upp varje morgon.

Och dr tittade på mig och sa ”du är inte psykiskt sjuk. Du är snarare väldigt stark – men du har varit stark för länge. Och du har behövt vara stark för andra. Men du har en stor insikt och det märks att du läst psykologi under din utbildning. Jag tror att allt som hände i din barndom har kommit ikapp dig och tillsammans med jobbet så har det lett till en sorts posttraumatisk stress. Jag kommer att rekommendera att du får en plats i vårt program för stress men vi får prova oss fram för du är väldigt sårbar.
Och då grät jag igen.