Bittert

Jag vill inte vara bitter. Jag har vuxit upp bland bittra, arga människor och jag vill inte vara som de är. Men just nu får jag kämpa för att hålla mig uppe.

Såhär; jag slutade på rehab 4/3. Från rehab fick jag veta att en epikris skulle skrivas, alltså ett slutord/en sammanställning om mig där var och en av mina behandlare skulle säga vad de tyckte jag behövde för fortsatt rehabilitering ”ute i vanliga världen”. Den här epikrisen har fortfarande inte skickats till mig (trots påtryckningar) men jag vet att det som de rekommenderar är

• fortsatta träffar med psykolog
• fortsatt sjukskrivning
• arbetsträning för att inte gå tillbaka till vardagen i för högt tempo
• kontakt med både arbetsförmedling och försäkringskassa
• sjukgymnastik med fortsatt uppbyggnad av knät

Men så här ser inte mitt liv ut just nu. Det ser ut så här;

• idag ska jag träffa en psykoterapeut för första gången. Hon sa ”vi får väl se om du behöver mer än en gång”.
• fortsatt sjukskrivning; ja förvisso. Men under protest från min dr.
• arbetsträning… vad ska jag säga. Jag vet ingenting! Jag hör ingenting från varken försäkringskassa eller arbetsförmedling och min dr sa ”ja jag har ju inte tid att sitta och ringa runt”. Men jag får inte jobba vanligt heller (för jag ska ju arbetsträna) utan jag går här som ett djur i en bur.
• kontakt med arb.förm och f-kassa. NEJ, NEJ och åter NEJ. Arbförmedlingen har jag kontakt med men de hänvisar till f-kassan. Men f-kassan har helt försvunnit, jag hör INGENTING från dem. I N G E N T I N G. Däremot fick jag idag (via appen) veta att de sänkt min sjukpeng och att jag nu får 4000 kr i månaden. Jag vet inte varför, jag har ingen kontakt hos dem (min handläggare har ju bara försvunnit) och jag vet ingenting. Hur jag ska kunna förmedla detta till min sambo vet jag inte. Senast igår var han förtvivlad över ekonomin. Men jag får fortsätta stryka saker. Körhelg står näst på tur att ställa i. Jag har också två KENTbiljetter jag kan sälja.
• sjukgymnastik. Efter ett år av många olika bud har jag nu en ny sjukgymnast och han vill inte ta det lugnt. ”Vi ska utmana knät” säger han och vickar på mitt ostadiga knä. Så nu ska knät utmanas – och jag är rädd för allt. Jag har inte råd att bli sjukskriven längre ifall knät måste opereras

Så… jag gick på rehab i 16 veckor. Sedan slängdes jag liksom ut i en vardag där alla säger att jag MÅSTE JOBBA – men jag får inte.

Jag känner mig väldigt skyddslös, frustrerad och ledsen just nu.