Efter mötet

Idag träffade jag en läkare på stressmottagningen för ett första samtal. Och jag pratade och grät i 90 minuter. Jag berättade om mitt jobb och jag fick berätta om min uppväxt. Jag berättade om alla dagar i grundskolehelvetet. Om alla slag; fysiska som psykiska. Om alla hot. Om när mina jämnåriga höll fast mig för att andra barn skulle kunna stoppa in spindlar och andra kryp innanför mina kläder.
Och jag berättade om alla bråk hemma. Alla hot om att någon av mina föräldrar skulle flytta från den andra. Alla krav att jag inte fick berätta för min lillebror, att han inte skulle få veta något.  Och att jag inte heller skulle ”vara så känslig” i skolan utan bita ihop.
Och jag berättade om mitt yrkesliv. Om hur kollegor frös ut mig för att ”jag trodde att jag var något”. Om en psykotisk familj som hotade mig och mina arbetskamrater så att vi inte fick möta dem själva. Någonstans. Om min sambo som hämtade mig från arbetet sena kvällar för att jag inte vågade gå ut själv.
Och jag berättade om förra hösten. När min reumatism tog nya vägar och min chef samtidigt offrade och hängde ut mig inför föräldrar på min arbetsplats.

Allt sånt berättade jag. Och det är bara en bråkdel. Och hon sa ”men det här ju helt galet – fick du ingen hjälp i skolan? På jobbet?”
Så jag berättade om skolpsykologen som mitt i klassrummet bad alla säga något positivt om mig – och det var tyst. Och sedan bad hon alla säga varför de tyckte så illa om mig. Och jag var nio år – 9 – och fick höra att jag var fet, ful, äcklig och en plugghäst. Och jag berättade om mina lärare som duckade i personalrummet för att de kände/var föräldrar till några av de barn av de som slog mig hårdast.
Och jag berättade om min chef som nekade mig företagshälsovård och samme chef som tvingades av högre instans att be mig om ursäkt men inte klarade det utan stirrade in i en vägg och mumlade.

Men jag berättade också om gymnasiet där jag plötsligt fick vänner. Vänner som fortfarande finns kvar. Om J som funnits med sedan jag var liten. Om körer och spex som trots att jag varje gång drabbas av scenskräck ändå stöttar mig. Om vänner som sluter upp  runt mig. Jag berättade om min kamera och min humor. Att jag gråter massor men att jag också skrattar. Gärna högt och rått om det är tillexempel en tant i blommig klänning som springer nedför ett berg och inte kan stanna. Och jag gråter för att jag blir berörd av gulliga valpar och snälla människor.
Och jag berättade om min Sambo. Han som är viktigare än allt. Han som får mig att kliva upp varje morgon.

Och dr tittade på mig och sa ”du är inte psykiskt sjuk. Du är snarare väldigt stark – men du har varit stark för länge. Och du har behövt vara stark för andra. Men du har en stor insikt och det märks att du läst psykologi under din utbildning. Jag tror att allt som hände i din barndom har kommit ikapp dig och tillsammans med jobbet så har det lett till en sorts posttraumatisk stress. Jag kommer att rekommendera att du får en plats i vårt program för stress men vi får prova oss fram för du är väldigt sårbar.
Och då grät jag igen.

Annonser

En reaktion på ”Efter mötet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s