Även jag har haft semester

Sambon hade semester i juli och jag tänkte att ”det ska jag också ha”. Jag ska låtsas leva i den riktiga världen en stund. Jag ska bara vara ledig med min sambo. Undvika att tänka på allt annat.
Och så blev det och det gick ganska bra. Ganska.

Knäna har bråkat hela sommaren. I slutet på juni fick jag ännu en gång åka till Reumatologen för att få hjälp. Jag hade pratat med dem innan och förklarat att jag INTE ville ha samma läkare som förra gången (hen som körde in sprutan rakt in i min knäskål och det gjorde så inihelvetevidrigt ont). ”Ingen fara, du ska få —, han är bäst” var det lugnande beskedet. Och han var bäst. Och vilken undersökning – det var ultraljud och massage och stödgrejer till knät och lugnande ord hela tiden. Han försökte dränera det högra knät (det som är mest svullet) men det gick inte så bra. Dessvärre tråkiga besked; mina knän är fulla med stelnad ledvätska som skulle ha tömts för länge sedan.  Jag fick bannor för att jag gått till ”vanlig” vårdcentral; ”när du har ont i din kropp ska du kontakta oss för din sjukdom sprider sig!”.
I alla fall fick jag cortison insprutat i ett knä och det hjälpte till viss del. Jag har haft ont till och från hela juli, ibland så att jag knappt kan röra mig. Att promenera rakt fram är OK men trappor är ett helvete. Men, det går väl över – jag måste tänka så. Jag blir tokig om jag ska ha den värken resten av livet. Läkaren sa också att om det inte blir bättre väntar ”större ingrepp” – HJÄLP!
Annars funderar jag och Sambon ifall jag ska ha träben eller plastben. Galghumor ja, men vad ska vi göra? Vi lever i detta hela tiden.

I juli fick jag veta att min husläkare, min klippa sedan januari, varit med om en allvarlig trafikolycka och det är ovisst när hon kommer tillbaka. Om hon ens kan komma tillbaka. Hennes ersättare var en mindre trevlig bekantskap. Utan att ha kunskap i vad jag varit med om började hon med att säga åt mig att företagshälsovården skulle ta hand om mig. När jag förklarar att jag inte är anställd utan sagt upp mig fick jag veta att det var ”osmart – vad sa ditt fack om det?”. Det brast helt för mig, jag grät hejdlöst och försökte berätta delar vad som hänt och att facket var de som hjälpte mig bort från en vidrig arbetssituation. Mellan mina gråtattacker fick jag veta att jag måste äta antidepressiva och att jag ska träna, helst yoga och mindfulness. Jag var så arg men när jag blir arg så gråter jag än mer. Jag förklarade för henne att jag sagt nej till antidepressiva då 1) min husläkare har utfört flera tester på mig som visat att jag inte ligger på en depressiv nivå 2) jag äter så många mediciner för min reumatism och jag vill inte ha fler mediciner i mig. Och yoga *asgarv*, hon har inte sett när jag försöker göra något så simpelt som att sätta mig på toaletten – jag kan INTE utföra yoga som min kropp mår nu.
På sjukintyget skrev hon ”patienten gråter konstant och maken måste hjälpa henne med allt”. Det var hon som fick mig att gråta och jag har ingen make. Och jag klarar det mesta själv.
Fortfarande inte ett ljud från stressmottagningen. Det hela är fånigt hur något kan dra ut så här mycket på tiden.

Sömnproblemen fortsätter; i helgen satte jag nytt rekord och somnade inte förrän efter kl 6 på morgonen. Inte roligt.

Men semestern har också varit underbar; vi var hundvakt i nästan en vecka och jag var alldeles lugn och kär. Finaste lille knashund. Han hade inga åsikter om mig, min kropp och min knopp – jag var en snäll person som kliade honom på magen, lekte med honom och tog ut honom på promenad. När han åkte hem igen grät jag och jag kan fortfarande känna hans varma nos min hand. Ibland känns det som om hjärtat vill brista; så mycket längt efter något att ta hand om så när det kom en lånehund i sex dagar älskade jag den hunden urskillningslöst.
Vi åkte också på en biltur till Oslo och Göteborg. Nej, vi har eg inte råd men vi behövde komma bort en sväng.
Bastuflotte med vännerna har det också blivit – och vi lyckades pricka in en solig dag! Jag var hög på sol, värme och kärlek till mina vänner och min Sambo.
Och några dagar hos min bror, jättesköna dagar där vi hann prata om mycket i lugn och ro.

Så nu, vad händer nu? Jag vet inte. Jag vill inget hellre än att må bra, hitta ett jobb och kunna dra in lite pengar. Hjälpa Sambon att betala en del av räkningarna. Ha råd att ta en spontanfika på stan. Inte vara rädd för att vistas i vissa delar av stan i rädsla för att någon/några från min arbetsplats ska dyka upp. Jag vet att jag inte gjort något fel men som jag skrivit förut – det är inte mina ord som hörts.

Annonser

En reaktion på ”Även jag har haft semester

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s