Monday blues

Har haft en tung period. I april trodde jag att jag mådde lite bättre, att jag kunde hantera vissa delar av vardagen på ett vis. Så kom maj och flera inbokade aktiviteter. Jag har fått kommentaren ”men tänk hur det är att ha både helger och vardag bokade – JAG är så trött!”. Jag VET hur det är att ha både vardag och helg inbokad men du VET inte hur det är att ha mina sjukdomar.

Maj avslutades med konserter med kören. En dag jag var väldigt nervös inför; många människor – många nervösa människor. Teknik som kan strula. Publik. Och känslan av att visa upp sig.
Mina knän har dessutom krånglat sedan maj. Jag trodde först att det var en överansträngning men vid ett besök på Reumatologen så fick jag beskedet att det är min sjukdom som sprider sig. Så dagen innan konserten låg jag på en brits och en läkare försökte tömma vätska från mitt knä. Gick inte. Sprutan tog i benet – flera gånger – och jag skrek rakt ut. Och grät, grät som ett tröstlöst barn. Åkte hem med mitt tjocka knä igen.
Har sett en film från konserten och jag mår så illa av att se mig själv. Hur tjock jag är, hur stelt och illa jag går. Jag blir inte stolt över att jag klarar det, vilket jag var första dagen. Jag tänker bara ”men hur kan du?”.

Idag ska jag träffa psykologen igen. Har träffat honom ca var femte vecka sedan januari. Det är alldeles för lite, det vet jag. Men jag har inte fått fler tider – han har inte fler. Jag står i kö för att få komma till en slags stressmottagning men något drar ut på tiden. Min husläkare kämpar för att de ska ta emot mig – utan henne hade jag inte klarat mycket. Även hon tycker att psykologen träffat mig alldeles för sällan.
Allt som hänt i maj har gjort att min hjärna börjat koka igen. Jag gråter massor. Jag tänker på vad som hände på jobbet och jag blir så fruktansvärt ledsen och arg över hur ledningen behandlade mig. Och jag är så ARG att de har ”fått” skapa en sanning som är både falsk och oemotsagd. För jag håller ju käften om vad som hände. Jag får inte berätta.

Så läget just nu; ledsen och en enorm värk i kroppen. En värk som för tillfället tär på mig så enormt. Det är inte ett skov (för det är helvetisk smärta som inte kan beskrivas) men det är en molande, gnagande, gnisslande värk. Till detta, svag självkänsla och en ständigt gnagande oro för vår ekonomi (som blöder på grund a min sjukskrivning). Och TILL detta; ett tickande i en kokande hjärna. Och TILL DETTA har sömnproblemen nya toppar. hurra.

Skitjävla reumatism.

Skitjävla utmattningssyndrom.

Annonser

En reaktion på ”Monday blues

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s