Jag gör, alltså är jag.

Jag har väldigt svårt för att vila då det för mig förknippat med att vara lat. Jag är uppfostrad med ”det finns alltid något att göra” eller uttrycket ”det gäller att passa på (som i ”…det är så fint väder så då är det bäst att passa på att vädra alla mattor och sängkläder”).
Likaså när jag började arbeta, hade vi en dag med färre antal barn men alla kollegor på plats så såg alltid vår chef till att vi utnyttjade tiden till max; ”det är nu ni har chansen att komma ikapp”.

Och som den duktiga flicka jag är så har jag alltid ”passat på” och gett mig själv saker att göra. Eller blivit tilldelad. Och jag har fått beröm för det jag gjort/det jag planerat att göra och jag har fått kritik för det jag inte gjort/glömt bort. Och inte så enkel kritik som ”så synd att du glömde” utan det har varit förebråelse och skuldbeläggande. Och så har jag mått skit för att jag inte hunnit göra saker för någon annan.

Första gången jag satte ord på detta för mig själv var i ett samtal med en körkompis för några veckor sedan när jag beklagade att jag inte orkade så mycket just  nu. Och hon sa ”men det är väl ingen som förväntar sig att du ska göra en massa?” och mitt spontana svar var ”jag har mest fått beröm och uppskattning efter vad jag gör – aldrig för vem jag är. Så nu när jag inte får göra någonting – vad är kvar då?”. Veckan efter kom samma körkompis fram till mig och berättade att hon funderat en hel vecka på detta, att det var så sorgligt. ”Tänker du verkligen så här?” sa hon och ja, det göra jag.

Och detta fortsätter, jag får ofta frågan om vad jag gör hela dagarna nu när jag är sjukskriven. Och jag börjar rada upp ”plockar med diskmaskinen/tar en promenad/sorterar”. Jag redovisar, du bekräftar – och det finns också de som samtidigt talar om hur skönt det måste vara att hinna med en massa hemma.

För mig är det inte skönt. För mig är det måsten – jag gör, alltså är jag. Vem tycker om en duktig flicka som vilar trots att diskbänken är skitig?

Annonser

En reaktion på ”Jag gör, alltså är jag.

  1. I den situation du är nu handlar det inte om att lata sig, det handlar om att LÄKA! Din kropp behöver vila, lugn och ro och lagom fysisk aktivitet. Jag förstår alltför väl stressen du känner när du gör ”ingenting”, den känner jag också allt som oftast. ”Jag ska bara…, sen ska jag vila”. Utdumt egentligen, när man tänker efter. Man ska väl vila när man känner att man behöver! Det gäller att öva på att säga nej. Och tvinga sig att sitta stilla i ena soffhörnet fast en gigantisk tvätthögen ligger i det andra hörnet och väntar på att vikas. Och glädjas över det man har gjort istället för att sörja det man inte hann med. Som min kloka sambo säger – jobbet finns kvar till sen, det är ingen som tar det ifrån dig😊.
    Stor kram till dig❤️❤️❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s