Att gradera sin livslust

Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i slutet på januari 2015. Då hade jag, och andra, sedan en tid redan förstått att det skulle bli så. Att jag inte bara ”behövde lite vila” efter att ha sagt upp mig från en ohållbar arbetssituation.

För jag vilade inte. Jag grät. Jag pratade med mig själv. Jag försökte hantera det som varit samtidigt som jag skulle hantera min framtid. Jag var vaken på nätterna. Jag hade ingen lust. Och jag började ”plocka” med saker. Städa. Torka skåpluckor rent tvångsmässigt.

Så när jag träffade min husläkare grät jag i över 40 min. Och jag skämdes över hur patetisk jag var.  Att jag inte kunde bita ihop som jag försökte göra inför alla andra. Men jag grät. Och mitt i ett hulkande hörde jag hennes mjuka röst fråga mig ”Tänker du på ifall du vill leva?”.
Självklart svarade jag ”ja, jag vill leva”. För så ska man ju svara. Men på samma gång så satte hennes fråga ord på det förbjudna. Att ge upp.

Hon sjukskrev mig och varje gång jag träffar henne får jag nu fylla i olika papper. Papper där det bland annat ingår att gradera sin livslust i skala 1-6 där 6 ungefär innebär ”jag ser livet nattsvart och har ingen lust att fortsätta leva.

Det är hemska, hemska frågor.
Men det värsta är att inte kunna ge mig själv graderingen ”1”.

Annonser

En reaktion på ”Att gradera sin livslust

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s